Jag hade en ganska så stark förälskelse redan på högstadiet. När jag gick i sjuan, började en nyinflyttad kille i åttan. P. P hade skåpet i samma uppehållsrum som mig. Lite halvlockigt, cendrefärgat hår, gröna ögon. Lite hjulbent. Ruskigt duktig på att teckna. Ny och spännande. Lyckan var stor när jag via en av hans klasskompisar, lyckades få tag på ett skolfoto av honom. Det fotot blev en kär ägodel och ramades in i en hjärteram hemma i flickrummet.
Jag kan däremot inte minnas när, hur eller varför denna heta (och självklart obesvarade) förälskelse dog. En dag var jag väl helt enkelt inte kär längre.
För ett par år sedan, hmm, tror det är närmare sju år sedan, träffade jag på honom på en fest. Han var där med sin fästmö. P var sig lik, och han satt hela tiden och skissade på en servett. Kunde dock inte för allt i världen förstå vad jag en gång hade sett hos honom.
Min första riktiga kärlek inträffade i gymnasiet. Eller, egentligen ett år efter gymnasiet. Jag hade gått i samma klass som F. Vi hade varit vänner, ganska goda vänner, och jag hade väl alltid haft ett gott öga till honom. Han var dock en av de "populära". Alltid omringad av andra. Ständigt vald till "Årets clown" på skolan. Var tillsammans med äldre tjejer.
Så, ett år efter gymnasiet, ringde han upp mig. Han och hans kompisar hade suttit en kväll och pratat om att de ville gå på blind dates. Nu undrade F om jag kunde tänka mig att gå på blind date med en kompis till honom, samtidigt som min väninna H (och fd klasskamrat till mig och F) gick på blind date med en annan av hans vänner. Visst, tyckte vi. Vilken rolig grej!
Blind daterna var väl knappast några höjdare, men vi blev goda vänner med grabbarna, och började umgås en hel del med dem och F. Jag bodde inte i Stockholm vid denna tidpunkt (pendlade dock dit hela gymnasiet. 4 timmars resväg totalt varje dag..), men åkte dit på fredag kvällen och hem igen på söndagen. Bodde hos väninnan H och hade "the time of my life". Jag tror vi umgicks med F och hans vänner nästan varje helg i 6 månaders tid. Hemmafester mest. Fantastiskt roliga, fulla med upptåg.
H föll för Fs kompis T, och jag föll som en fura för F. Dock vågade jag självklart aldrig visa det för honom, osäker på mig själv som jag alltid varit. Han höll sig dock alltid i närheten av mig, och en sommardag tog han t o m båten till min hemstad, ihop med en vän. Vi satt i båten nere i idylliska hamnen och drack öl en kväll. Jag blev förkrossad när han visade intresse för min barndomsvän M som var med i båten, men som tur var hände inget mellan dem.
Sedan ryckte F in i lumpen, och de roliga helgerna i Stockholm fick ett abrupt slut. Vi sågs mer sällan, men hördes desto mer. Han började ringa mig mitt i nätterna (jag hade egen telefon fastän jag bodde hemma), oftast omringad av lumparpolare. Ganska ofta med ett par öl innanför västen. Jag förstod aldrig vad han ville.
En kväll var jag ute på krogen i min hemstad. Inte helt nykter får jag för mig att jag skall blotta mitt arma hjärta. Jag ringer F och säger som det är. Att jag är kär i honom. Han fnittrar till och frågar om han hört rätt. Jag upprepar mig en gång till, och han säger att han inte kan prata men att han skall ringa mig dagen därpå så att vi får prata vidare.
Dagen går. Jag är sjukt bakis och trött, och har tusen och åter tusen fjärilar i magen. Väntar och väntar på att telefonen skall ringa. Inte en av mina bästa dagar, kan tilläggas.
Till slut är jag så trött att jag inte orkar vänta längre, utan går och lägger mig. Någon gång under sena kvällen ringer han. Jag svarar, vi pratar men jag kan för allt i världen inte komma ihåg vad vi säger till varandra. Jag var helt enkelt så trött att jag fick total blackout. Än idag vet jag inte vad vi sade, och han fortsatte ringa under några sena kvällar, ibland lite halvonykter, men han nämnde ingenting om min kärleksförklaring eller bemöter den på något sätt. Kanske hade han gjort det den där natten som jag inte minns något av, och kanske hade jag sagt något dumt? Jag vet inte. Han fortsatte ringa i alla fall, och jag blev mer och mer sårad över att han aldrig kunde säga hur han kände. Det var bara tomt prat. Till slut fick jag nog och skrev ett brev till honom där han låg uppe i Boden. Bad honom helt enkelt att sluta ringa. Vilket han gjorde.
Saknaden blev stor, men efter ett par månader gav jag mig ut på en längre utlandsvistelse och försökte glömma honom. När jag kom hem väntade ett brev från honom, från Bosnien. Han var där i egenskap av soldat, och hade fått lite tid över att fundera. Han skrev ett hjärtskärande ärligt, öppet brev. Att han saknade mig, att han inte förstod varför jag blivit så arg och att han ångrade hur han agerat. Jag stod precis i begrepp att flytta upp till Stockholm, och lade brevet åt sidan.
Sedan gick det en tid. Jag träffade M. Vi flyttade ihop. Inget vidare bra förhållande, och någonstans i bakhuvudet kunde jag inte glömma F.
En dag hittade jag brevet. Hade grälat med M kvällen innan och kände verkligen att jag ville bryta upp. Satte mig ned och skrev ett 4 A4:or långt svar till F. Förklarade hur jag hade känt, varför jag blivit så arg etc etc. Googlade fram hans adress (han har ett väldigt ovanligt efternamn) och postade brevet.
Det gick ett par månader. Jag och M harvade på i våra svarta spår. Hans depressioner avlöste varandra. Jag drogs djupare och djupare ned i hans svärta.
Så kom ett brev en dag. Från F. Dock inte från min F. Nej, från en annan F. Med exakt samma namn! Han började med att be om ursäkt över det sena svaret. Han hade fått brevet samtidigt som han skulle åka ut till landet, och det hade sedan blivit kvar där. Han skrev att han inte var den F jag sökte, men att han önskade mig lycka till i jakten på kärleken.
Jag blev förkrossad, dels av förodmjukelse över att någon annan läst mitt väldigt personliga och känslosamma brev, och dels över att jag inte hade en aning om hur jag nu skulle kunna komma i kontakt med F.
Jag stannade med M i två år till. Sedan gick det ett år innan jag träffade min nuvarande sambo. Två år senare födde jag vårt första barn.
För ett år sedan dök F upp på facebook. Han är nu gift och har två små barn, bor fem minuter från mig på andra sidan motorvägen, och är kvar i det militära. För två veckor sedan kom han hem från Afghanistan. Under den långa tiden han varit där, har jag ibland smugit mig in på hans frus facebooksida för att kolla om han är ok. Har pustat ut varje gång. Och känt en väldig massa känslor. Lättnad över att han inte blivit skadad. Skuld mot min sambo för att jag snokar upp en gammal kärlek. Och en längtan efter att veta hur allting egentligen låg till. Kände han någonsin likadant? Kommer jag någonsin att få veta?
Jag gissar att de flesta har en. "The one that got away". F är definitivt min.
Jag kan däremot inte minnas när, hur eller varför denna heta (och självklart obesvarade) förälskelse dog. En dag var jag väl helt enkelt inte kär längre.
För ett par år sedan, hmm, tror det är närmare sju år sedan, träffade jag på honom på en fest. Han var där med sin fästmö. P var sig lik, och han satt hela tiden och skissade på en servett. Kunde dock inte för allt i världen förstå vad jag en gång hade sett hos honom.
Min första riktiga kärlek inträffade i gymnasiet. Eller, egentligen ett år efter gymnasiet. Jag hade gått i samma klass som F. Vi hade varit vänner, ganska goda vänner, och jag hade väl alltid haft ett gott öga till honom. Han var dock en av de "populära". Alltid omringad av andra. Ständigt vald till "Årets clown" på skolan. Var tillsammans med äldre tjejer.
Så, ett år efter gymnasiet, ringde han upp mig. Han och hans kompisar hade suttit en kväll och pratat om att de ville gå på blind dates. Nu undrade F om jag kunde tänka mig att gå på blind date med en kompis till honom, samtidigt som min väninna H (och fd klasskamrat till mig och F) gick på blind date med en annan av hans vänner. Visst, tyckte vi. Vilken rolig grej!
Blind daterna var väl knappast några höjdare, men vi blev goda vänner med grabbarna, och började umgås en hel del med dem och F. Jag bodde inte i Stockholm vid denna tidpunkt (pendlade dock dit hela gymnasiet. 4 timmars resväg totalt varje dag..), men åkte dit på fredag kvällen och hem igen på söndagen. Bodde hos väninnan H och hade "the time of my life". Jag tror vi umgicks med F och hans vänner nästan varje helg i 6 månaders tid. Hemmafester mest. Fantastiskt roliga, fulla med upptåg.
H föll för Fs kompis T, och jag föll som en fura för F. Dock vågade jag självklart aldrig visa det för honom, osäker på mig själv som jag alltid varit. Han höll sig dock alltid i närheten av mig, och en sommardag tog han t o m båten till min hemstad, ihop med en vän. Vi satt i båten nere i idylliska hamnen och drack öl en kväll. Jag blev förkrossad när han visade intresse för min barndomsvän M som var med i båten, men som tur var hände inget mellan dem.
Sedan ryckte F in i lumpen, och de roliga helgerna i Stockholm fick ett abrupt slut. Vi sågs mer sällan, men hördes desto mer. Han började ringa mig mitt i nätterna (jag hade egen telefon fastän jag bodde hemma), oftast omringad av lumparpolare. Ganska ofta med ett par öl innanför västen. Jag förstod aldrig vad han ville.
En kväll var jag ute på krogen i min hemstad. Inte helt nykter får jag för mig att jag skall blotta mitt arma hjärta. Jag ringer F och säger som det är. Att jag är kär i honom. Han fnittrar till och frågar om han hört rätt. Jag upprepar mig en gång till, och han säger att han inte kan prata men att han skall ringa mig dagen därpå så att vi får prata vidare.
Dagen går. Jag är sjukt bakis och trött, och har tusen och åter tusen fjärilar i magen. Väntar och väntar på att telefonen skall ringa. Inte en av mina bästa dagar, kan tilläggas.
Till slut är jag så trött att jag inte orkar vänta längre, utan går och lägger mig. Någon gång under sena kvällen ringer han. Jag svarar, vi pratar men jag kan för allt i världen inte komma ihåg vad vi säger till varandra. Jag var helt enkelt så trött att jag fick total blackout. Än idag vet jag inte vad vi sade, och han fortsatte ringa under några sena kvällar, ibland lite halvonykter, men han nämnde ingenting om min kärleksförklaring eller bemöter den på något sätt. Kanske hade han gjort det den där natten som jag inte minns något av, och kanske hade jag sagt något dumt? Jag vet inte. Han fortsatte ringa i alla fall, och jag blev mer och mer sårad över att han aldrig kunde säga hur han kände. Det var bara tomt prat. Till slut fick jag nog och skrev ett brev till honom där han låg uppe i Boden. Bad honom helt enkelt att sluta ringa. Vilket han gjorde.
Saknaden blev stor, men efter ett par månader gav jag mig ut på en längre utlandsvistelse och försökte glömma honom. När jag kom hem väntade ett brev från honom, från Bosnien. Han var där i egenskap av soldat, och hade fått lite tid över att fundera. Han skrev ett hjärtskärande ärligt, öppet brev. Att han saknade mig, att han inte förstod varför jag blivit så arg och att han ångrade hur han agerat. Jag stod precis i begrepp att flytta upp till Stockholm, och lade brevet åt sidan.
Sedan gick det en tid. Jag träffade M. Vi flyttade ihop. Inget vidare bra förhållande, och någonstans i bakhuvudet kunde jag inte glömma F.
En dag hittade jag brevet. Hade grälat med M kvällen innan och kände verkligen att jag ville bryta upp. Satte mig ned och skrev ett 4 A4:or långt svar till F. Förklarade hur jag hade känt, varför jag blivit så arg etc etc. Googlade fram hans adress (han har ett väldigt ovanligt efternamn) och postade brevet.
Det gick ett par månader. Jag och M harvade på i våra svarta spår. Hans depressioner avlöste varandra. Jag drogs djupare och djupare ned i hans svärta.
Så kom ett brev en dag. Från F. Dock inte från min F. Nej, från en annan F. Med exakt samma namn! Han började med att be om ursäkt över det sena svaret. Han hade fått brevet samtidigt som han skulle åka ut till landet, och det hade sedan blivit kvar där. Han skrev att han inte var den F jag sökte, men att han önskade mig lycka till i jakten på kärleken.
Jag blev förkrossad, dels av förodmjukelse över att någon annan läst mitt väldigt personliga och känslosamma brev, och dels över att jag inte hade en aning om hur jag nu skulle kunna komma i kontakt med F.
Jag stannade med M i två år till. Sedan gick det ett år innan jag träffade min nuvarande sambo. Två år senare födde jag vårt första barn.
För ett år sedan dök F upp på facebook. Han är nu gift och har två små barn, bor fem minuter från mig på andra sidan motorvägen, och är kvar i det militära. För två veckor sedan kom han hem från Afghanistan. Under den långa tiden han varit där, har jag ibland smugit mig in på hans frus facebooksida för att kolla om han är ok. Har pustat ut varje gång. Och känt en väldig massa känslor. Lättnad över att han inte blivit skadad. Skuld mot min sambo för att jag snokar upp en gammal kärlek. Och en längtan efter att veta hur allting egentligen låg till. Kände han någonsin likadant? Kommer jag någonsin att få veta?
Jag gissar att de flesta har en. "The one that got away". F är definitivt min.
1 kommentar:
kul med hela historian! höll nästan andan när jag läste. jag minns ju det där brevet som kom fel (!), men om jag fått alla de där detaljerna innan vet jag inte, eller så minns jag inte.
ja, vi har nog alla en sån där, som "kom undan" ...
Skicka en kommentar