Något jag inte hade räknat med när jag fick barn, var hur det skulle tära på relationen. Visst hade man läst den skrämmande statistiken på hur många parförhållanden som inte överlever det första småbarnsåret, men liksom många andra ryckte jag på axlarna och tänkte att "Det där händer andra. Det händer inte mig".
Och jo, vi har överlevt. Inte bara ett småbarnsår, utan två på raken. Inte illa pinkat. Men till vilket pris? En näst intill förlamande trötthet som leder till irritation och gnäll över minsta lilla. Ett sexliv som är ett skämt (Även om vi försöker få till det en gång i veckan, eller snarare varannan när jag tänker efter, vare sig vi egentligen har lust eller inte. Vi har fått för oss att det är viktigt att forsätta sexa.). En intimitet som inte existerar (Efter att ha haft klängande barn på sig hela dagen kan jag få panikkänslor om jag får en ömsint arm över axlarna i soffan framför kvällsfilmen. Låt. Mig. Vara.). Samtal som mest rör barnen. Eller sambons jobb. Eller gemensamma vänner. (Mina dagar är inte särskilt händelserika. Vad skall jag tillföra till konversationen? Konsistensen på lillebrors bajs? Hur många minuter det krävdes för att få barnen att sova middag? Hur många tvättmaskiner jag hunnit köra, men inte hänga upp?)
Nej, parförhållandet har helt klart fått sig en rejäl törn dessa två år. Det känns nästan som att vi måste börja om från noll igen. Trevande samtal för att hitta gemensamma nämnare. Återupptäcka varandra. (- Var har du varit de senaste två åren? Aha, du har tänkt SÅ och gjort DET? Ok, då är jag med!) Hitta tillbaka till sexlusten. Finna någon slags vardag som funkar för oss bägge. Hitta egentid och gemensamtid. Staka ut mål för framtiden.
Ett stort projekt. Ett projekt som kommer att kräva tid och energi. Och en hel del pengar, eftersom vi bestämt oss för att göra det med hjälp av en parterapeut. Men det får kosta vad det kosta vill.
Något som slagit mig under den här jobbiga tiden är hur få av mina vänner som faktiskt vågar glänta på locket. Det verkar vara så svårt att blotta sig och säga: "Nej, småbarnslivet är fan ingen dans på rosor!". Det är som att ingen vågar säga det högt, för det innebär därmed ett misslyckande. Inte bara som mamma, utan även som partner och människa.
Jag gick länge och trodde att det bara var vi som hade det skit. Jag visste väl om att ett fåtal nära vänner också hade det tufft, men inte alltid till vilken utsträckning. Många gav sken av att livet var en dans på rosor, och det här med småbarn hade bara stärkt deras relation. Fört dem närmare varandra. Fantastiskt fint, allting. Och där gick jag med råångest över mitt stora misslyckande. Tyckte inte alls att livet var någon jävla dans på rosor. Möjligtvis på taggarna.
Sedan hände något. Jag insåg att det kanske var jag som inte gläntade på locket tillräckligt. Jag kanske också gav sken av att ha koll på läget, att allt var alldeles fantastiskt. Inte ett svart moln på himlen.
Så jag började glänta på locket. Utvidgade min invigda skara. Och till min förvåning kom bekännelserna tillbaka på löpande band. Nej, småbarnslivet var inte guld och gröna skogar 24/7. Det kunde vara jäkligt tufft ibland. Paret som man trodde hade det hur bra som helst, hade egentligen inte haft sex på 7 månader och de hade redan gått i parterapi i 4. Bara för att nämna ett exempel.
Alla dessa sanningar gjorde mig lite ledsen. Ledsen över att vi inte har blottat oss mera. Tidigare. Att vi inte tillåtit oss själva att erkänna för våra vänner att livet faktiskt kan vara skit ibland. Och att få stöd och ge stöd. Vad mycket tid man missat där man faktiskt hade kunnat finnas där för varandra och stöttat varandra genom allt det svåra.
Varför är vi så rädda för att säga som det är?
Sedan finns det ju faktiskt sådana som har det så där jäkla fantastiskt som de också ger sken av. Hatten av till dem. Jag är grön av avund och vill ha det vinnande receptet!
Och jo, vi har överlevt. Inte bara ett småbarnsår, utan två på raken. Inte illa pinkat. Men till vilket pris? En näst intill förlamande trötthet som leder till irritation och gnäll över minsta lilla. Ett sexliv som är ett skämt (Även om vi försöker få till det en gång i veckan, eller snarare varannan när jag tänker efter, vare sig vi egentligen har lust eller inte. Vi har fått för oss att det är viktigt att forsätta sexa.). En intimitet som inte existerar (Efter att ha haft klängande barn på sig hela dagen kan jag få panikkänslor om jag får en ömsint arm över axlarna i soffan framför kvällsfilmen. Låt. Mig. Vara.). Samtal som mest rör barnen. Eller sambons jobb. Eller gemensamma vänner. (Mina dagar är inte särskilt händelserika. Vad skall jag tillföra till konversationen? Konsistensen på lillebrors bajs? Hur många minuter det krävdes för att få barnen att sova middag? Hur många tvättmaskiner jag hunnit köra, men inte hänga upp?)
Nej, parförhållandet har helt klart fått sig en rejäl törn dessa två år. Det känns nästan som att vi måste börja om från noll igen. Trevande samtal för att hitta gemensamma nämnare. Återupptäcka varandra. (- Var har du varit de senaste två åren? Aha, du har tänkt SÅ och gjort DET? Ok, då är jag med!) Hitta tillbaka till sexlusten. Finna någon slags vardag som funkar för oss bägge. Hitta egentid och gemensamtid. Staka ut mål för framtiden.
Ett stort projekt. Ett projekt som kommer att kräva tid och energi. Och en hel del pengar, eftersom vi bestämt oss för att göra det med hjälp av en parterapeut. Men det får kosta vad det kosta vill.
Något som slagit mig under den här jobbiga tiden är hur få av mina vänner som faktiskt vågar glänta på locket. Det verkar vara så svårt att blotta sig och säga: "Nej, småbarnslivet är fan ingen dans på rosor!". Det är som att ingen vågar säga det högt, för det innebär därmed ett misslyckande. Inte bara som mamma, utan även som partner och människa.
Jag gick länge och trodde att det bara var vi som hade det skit. Jag visste väl om att ett fåtal nära vänner också hade det tufft, men inte alltid till vilken utsträckning. Många gav sken av att livet var en dans på rosor, och det här med småbarn hade bara stärkt deras relation. Fört dem närmare varandra. Fantastiskt fint, allting. Och där gick jag med råångest över mitt stora misslyckande. Tyckte inte alls att livet var någon jävla dans på rosor. Möjligtvis på taggarna.
Sedan hände något. Jag insåg att det kanske var jag som inte gläntade på locket tillräckligt. Jag kanske också gav sken av att ha koll på läget, att allt var alldeles fantastiskt. Inte ett svart moln på himlen.
Så jag började glänta på locket. Utvidgade min invigda skara. Och till min förvåning kom bekännelserna tillbaka på löpande band. Nej, småbarnslivet var inte guld och gröna skogar 24/7. Det kunde vara jäkligt tufft ibland. Paret som man trodde hade det hur bra som helst, hade egentligen inte haft sex på 7 månader och de hade redan gått i parterapi i 4. Bara för att nämna ett exempel.
Alla dessa sanningar gjorde mig lite ledsen. Ledsen över att vi inte har blottat oss mera. Tidigare. Att vi inte tillåtit oss själva att erkänna för våra vänner att livet faktiskt kan vara skit ibland. Och att få stöd och ge stöd. Vad mycket tid man missat där man faktiskt hade kunnat finnas där för varandra och stöttat varandra genom allt det svåra.
Varför är vi så rädda för att säga som det är?
Sedan finns det ju faktiskt sådana som har det så där jäkla fantastiskt som de också ger sken av. Hatten av till dem. Jag är grön av avund och vill ha det vinnande receptet!
2 kommentarer:
Jag tror att man inte säger något, för man inbillar sig att "alla andra" har det bra. Precis som du skriver. Har man det inte bra så är man misslyckad. Så är det ju inte. Småbarnsåren är rejält jobbiga, speciellt när man har två i så nära ålder som ni har. Jag har ju 3½ år emellan mina och jag kan säga att det har inte varit en dans på rosor.
Nu är det ju ombytt, eller ja, de är ju ganska stora, men de kan sabotera de också. Det där sexet som man skulle ha massor av när barnen växte upp är som bortblåst. Dels för att den ena dottern aldrig vill lägga sig i tid (och hur upphetsande är det att sexa på ett visst klockslag?) Så... nej, det blir inget här heller...
Dessutom är jag ihop med en karl som inte velat ha sex pga rädsla för att bli påkommen av barnen, så i ca 1 års tid så övervägde jag att lämna honom. Nu är ju inte sexet allt, men jag var så frustrerad. ;)
Nu går jag ju själv på medicin och vill inte alls, medan han vill. Jag blir bara äcklad. :)
Men hade jag inte fått denna biverkning av medicinen vet jag inte vad jag hade gjort...
Ja du, du vet hur jag haft det... Jag tycker det är sååååå bra!!!!! att ni ska gå iväg och snacka med en terapeut. MEN, känner ni det minsta att den person ni ska gå hos INTE känns bra för er BÅDA, så måste ni BYTA. Ni måste båda två känna att det är rätt!!!!!!
kram
Skicka en kommentar