Vecka 2 (+1 dag)

Vikt: 68,1 kg (- 2,8 kg)
Målvikt: 63 kg (5,1 kg kvar)
BMI: 23,1 (- 0,6)

Byst: 87 cm (- 3 cm)
Midja: 74 cm (- 9 cm)
Stuss: 101 cm (- 2 cm)
Lår: 55 cm (- 1 cm)

Måldatum: 1:a mars

Kommentar: -2,8 kg på 8 dagar känns ju helt ok! Lägligt värre har kvinnoveckan kommit, och jag tror att jag samlat på mig lite vatten. Förmodligen har jag alltså gått ned lite mer än så här, men det syns först om ett par dagar när kroppen lugnar ned sig lite.

För övrigt är det dåligt med uppdateringar. Skolar in minstingen på dagis, och på kvällen är det plugg och deltidsjobbet som kräver min tid. Blir bättre nästa vecka.

Status dag 5

Hunger (1-10): 3
Darrhet: Nix.
Huvudvärk: Nix
Yrsel: Nix.

- 2,4 kg visade vågen på i morse. Nu jäklar!!

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Idag hade jag på mig mina favvisjeans från Zara, som för första gången sedan september faktiskt satt riktigt bra! Kändes fantastiskt skönt att magen och kärlekshandtagen inte vällde över kanten. Och betydligt mer bekvämt, kan jag tillägga..
Till det hade jag ett vitt Blingolinne, och över det en grå blus från H&M med vitt smock på bröstet.
En gammelrosa långkofta från H&M svepte jag om mig när elden i öppna spisen hemma hos svärisarna började slockna.

Fick ett bryt precis

Kom in i sovrummet och fann den nybäddade sängen tom. På golvet nedanför låg nytvättade kuddar, nytvättade täcken och ett nyvädrat överkast i en salig blandning och trängdes med alla äckliga dammråttor. (Skulle städa idag, men det har inte riktigt varit läge..) Äldsta sonen hoppade glatt från sängen ned i kudd- och täckhögen. Då bara brast allt. Föll ihop i en liten hög och började storgråta. Verkligen storgråta. Och jag kunde inte sluta. Det var som om hela höstens och vinterns ångest behövde komma ut.
Jag har aldrig någonsin gråtit inför mina barn. Alltid gått undan när jag behövt lätta på trycket. Idag orkade jag inte, och det var en chockad äldsta son som såg sin mamma i det tillståndet. Han visste inte riktigt hur han skulle bete sig, utan var väldigt fundersam. Efter någon minut fortsatte han dock glatt att hoppa ned från sängen, ned i de nytvättade kuddarna och täckena. Istället var det lillebror som kom fram och lade sin lilla lena kind mot min. Han blev lite chockad över att den blev så blöt, men efter en stund lade han dit den igen. Det kändes fint. Oerhört fint. Någon slags tyst förståelse.

Efter tio minuter hade jag gråtit färdigt, och nu, en stund efteråt, känns det mycket lättare. Det var nog ett välbehövligt bryt, även om det inte känns bra i magen att det skedde inför barnen..

Goda nyheter idag, dock. Sambon har haft möte angående jobberbjudandet. Det verkar som att han kommer ta det. Nu skall de bara komma överens om lön. I slutet av nästa vecka skall han ha svarat ja eller nej. Ikväll kommer det första anbudet, sedan antar jag att de kommer att mejla fram och tillbaka ett par gånger för att snickra ihop rätt lösning.
Tydligen hade vännen slängt in gratis gymkort i avtalet, utöver bonusprogrammet. Gymmet finns i samma hus som kontoret. Välbehövligt med träning för sambon, definitivt. Det blev jag nästan gladast över... ;-)

Skönt!

Dag 13 – Den här veckan

Ja, vad skall man säga om den här veckan egentligen? Det har inte varit någon rolig vecka alls. Jag har varit trött pga stökiga nätter med vakna, pigga barn. Sambon har börjat jobba igen efter en veckas ledighet. Jag har börjat kura, vilket så här med facit på hand kanske inte var det bästa jag kunde gjort denna vecka. Men men.

Vi har varit hemma hela veckan, förutom mammagruppsträffen i måndags. Ungarna har härjat, jag har förmanat och skällt och känt mig som en usel morsa mest hela tiden.

Nästa vecka blir en bättre vecka. Det måste det bara bli.

Vecka 1½

Vikt: 68,9 kg (- 2 kg)
Målvikt: 63 kg (5,9 kg kvar)
BMI: 23,1 (- 0,6)

Byst: 89 cm (- 1 cm)
Midja: 74 cm (- 9 cm)
Stuss: 103 cm (+/- 0 cm)
Lår: 55 cm (- 1 cm)

Måldatum: 1:a mars

Kommentar: -2 kg på tre dagar är ju helt otroligt! Förvisso mest vatten, men ändå! Det peppar! :-) 9 cm har försvunnit kring midjan, vilket känns bra. Nu skall bara rumpan bort också! ;-)

En kortis bara

Det har blivit dåligt med uppdateringar här de sista dagarna. Har så mycket jag vill skriva, men tiden och orken finns inte. Hjärnan går på lågvarv pga kuren, och energin är som bortblåst pga upphackade nätter. Och i bakhuvudet pockar Villemo med sin uppmärksamhet, men jag hinner aldrig skriva ned vad hon säger.

Sedan har jag en obstinat två-åring som behöver komma tillbaka till dagis för att få lite mer stimulans och lite fler utmaningar. Tråkmamman säger bara "nej" hela tiden, och ingenting får man göra. Inte ens leka i toaletten med lillebror..
Tålamodet prövas hundratals gånger per dag. Ibland klarar det testet, ibland inte. De gånger jag höjer rösten mot mitt älskade barn sticker det till i hjärtat av ångest. Sedan hänger ömheten i halsen kvar hela dagen som en ständig påminnelse av mitt misslyckande som mamma.

Jag blir bara så ledsen och uppgiven när han inte lyssnar. Arg och rädd när han är för hårdhänt med lillebror. Förbannad när han gång på gång kastar ned kuddarna från soffan (alla 13) när jag sagt att han inte får. Panisk när han öppnar balkongdörren och släpper ut sin krypande lillebror i snön, och jag upptäcker det 2 minuter senare..
Han lyssnar inte på mig. Han lyssnar inte på sin pappa. Han gör allt han inte får, och han gör det med ett gapskratt. Jag känner att jag börjat (eller redan har) tappat kontrollen över honom, och jag tror det beror på att han varit hemma så mycket.
Jag är ingen lekmorsa som hänger över ungarna hela dagarna. Jag önskar att jag var det, men jag fixar bara inte det. Och mina barn har lärt sig att leka självständigt. Mer och mer tillsammans sedan lillebror börjar bli stor. De verkar nöjda med det. Så länge storebror går på dagis, dvs.
Vi behöver komma tillbaka till vardagen. Storebror behöver ha tillbaka sina gamla rutiner. Träffa sina kompisar. Inte glo på en trött, tråkig mamma hela dagarna. Och jag behöver ha mig själv tillbaka.

Försöker hålla näsan ovanför ytan. Det är svårt, men jag simmar allt jag kan. Ha tålamod med mig.

Så, nu är det färdiggnällt. Godnatt på er!

Status dag 3

Hunger (1-10): 4
Darrhet: Nix.
Huvudvärk: Lite, men det beror snarare på att jag passar på att köra en kaffedetox nu när jag ändå håller på.. Bättre att må miserabelt en gång istället för två!
Yrsel: Nix.

- 1,9 kg visade vågen på i morse. Katching!

Dag 12 – I min handväska

Ok, here it goes! I min handväska just nu:

2 påsar Extra eucaluptys
5 stycken lösa tuggummin av densamme
1 röd plånbok i fusk-kroko
1 bilnyckel
1 nyckelknippa med alldeles för många nycklar
3 pennor
1 iPhoneheadset
3 läppglans
1 tampong
2 försvarets hudsalva
1 blöja
1 flaska handsprit
3 vicks blå
1 avi från posten
1 gammalt schenkerkvitto

Status dag 2

Hunger (1-10): 8
Darrhet: Nix, men dock ett vagt illamående.
Huvudvärk: Skallebank galore! Trots att jag dricker vatten tills jag tror att magen skall sprängas..
Yrsel: En aning.

- 0,9 kg visade vågen på imorse. Hepp!

Dag 11 – Mina syskon

Jag har två bröder. Den ena är ett par år äldre, och den andra ganska så många par år äldre, tillika halvbror.
Under min uppväxt var min äldsta bror mer som en extrapappa (eftersom mina föräldrar vid denna tidpunkt var skilda), och jag såg inte så mkt av honom. Han pluggade och pendlade, och när han var hemma satt han mest instängd på sitt rum och lyssnade på Depeche Mode och 80-talssynth.
Min mellanbror och jag delade rum tills vi gick på högstadiet, och vi var som katt och hund. Ett tag hade vi till och med en röd tejplinje som delade av rummet, och den andre fick inte korsa gränsen över till andra sidan.. Vår relation var med andra ord en aning frostig..

Åren gick, och jag och min äldsta bror växte ikapp varandra. Trots att det skiljer väldigt många år mellan oss, har vi idag en otroligt fin och tajt relation.

Min mellanbror och jag. Ja, vad skall man säga. Han har flyttat till ett annat land och skaffat familj där. Vi ses inte särskilt ofta. En gång om året ungefär. Han är inget vidare på att hålla kontakten med mig, och inte jag med honom. Han skypar med våra föräldrar varje vecka, men vi syskon hörs inte särskilt ofta. Det har varit en del händelser som gjort att han isolerat sig lite från familjen. Eller, han har gjort saker som har lett till att han har blivit isolerad. Man beter sig inte hur som helst mot sina syskon, helt enkelt. Jag är den blödiga typen som aldrig kan ge upp på en människa, men efter att ha blivit besviken så många gånger, ja då lägger jag ned till slut. Håller den kontakt jag "måste" hålla, sedan är det upp till honom.
Visst kan jag sakna honom, men samtidigt har vi egentligen aldrig haft någon särskilt nära relation.
Jag tror att våra föräldrar sörjer mer än vad vi gör, ärligt talat. De tycker det är jättetråkigt att vår relation med mellanbrodern är så dålig, och går gång på gång in och medlar, fastän vi lagt ned för länge sedan...

Mitt 2010

Årets låt: "Bad Romance" med Lady Gaga. Kan fortfarande känna grusvägen på landet under mina fötter, där jag sprang 9 km i 30-gradig värme till Lady Gaga. Fyra gånger i veckan under tre veckor. Magiskt.

Årets platta: Robyn, "Body talk pt 1"

Årets dryck: Kaffe. Say no more.

Årets bästa pryl: iPhonen. Helt klart.

Största förändring: Började jobba deltid, samt började plugga heltid.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, tre stycken! Svante, Malte och Sixten såg dagens ljus under året som gick.

Vilka länder besökte du? Italien.

Vad spenderade du mest pengar på? Barnkläder, mat och blöjor. Oh, the glamour..

Vad önskar du att du gjort mer? Tagit till vara på mammaledigheten mer. Inte suttit hemma så jäkla mycket.

Årets bortrensning: Alla bäbisprylar. Kändes i hjärtat, men förnuftet sade att det var rätt.

Vad gjorde du på din födelsedag? Åt middag på underbara greken "Faros".

Hur skulle du beskriva din stil detta år? Utanför hemmets lugna vrå: vardagspiffig! Hemma: Infisna mysbrallor, ett betakarotenfläckigt linne och knullrufsigt hår (utan knull).

Den bästa nya personen du träffade? Hmm. Det pendlar mellan E som har en dotter på samma förskola som mig, och H som jag jobbar med. Bägge är goa tjejer som jag har roligt med.

Statusrapport

Hunger (1-10): 10½
Darrhet: Så att jag slinter på tangenterna (dock skyller jag mer på allt svart kaffe jag bäljat i mig, än själva kuren i sig..)
Huvudvärk: Kommer krypandes...
Yrsel: En aning.

Ja jävlar i min låda, vad hungrig jag är!!

Nu händer det grejer!

2244 tecken skrivna i "boken". Prologen är klar.

Det känns bra.

(Och hon får heta Villemo!)

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Idag har jag på mig ett par gråa velourmysbrallor, ett grått linne i ekologisk bomull samt en beige kofta från Hunkydory.

Myskläder som passar när man sitter framför datorn och knapprar. :-)

Vecka 1

Vikt: 70,9 kg (+/- 0 kg)
Målvikt: 63 kg
BMI: 23,7 (+/- 0)

Byst: 90 cm (+/- 0 cm)
Midja: 83 cm (+/- 0 cm)
Stuss: 103 cm (+/- 0 cm)
Lår: 57 cm (+/- 0 cm)

Måldatum: 1:a mars

Den sista måltiden

Fiskpinnar, pulvermos, remouladsås och ett berg av gröna ärtor.

Jag hade kanske föredragit en hemmagjord, krämig risotto med hummern som ligger på lut i frysen. Men men. Taskig planering; får skylla mig själv.

Imorgon börjar jag ren kur med Cambridgemetoden. Två veckor till att börja med. Sju kilo skall bort!

Peppning i kommentarerna mottages tacksamt!

Mammaträff med hög puls.

Idag har jag varit hemma hos en tjej från min förra mammagrupp. Nästan hela mammagruppen kom dit med sina barn. Så jäkla roligt att ha (nästan) alla samlade för första gången på över ett år!
Jag var den enda som hunnit bli tvåbarnsmamma, även om två av tjejerna putade med bebismagar a´la vecka 30.
Jag var med andra ord den enda som hade två barn att hålla reda på, i ett hem där dottern i huset inte är mycket för att utforska. Dvs - ingenting var barnsäkrat.

Det som skulle bli en mysig eftermiddag med soffhäng och skvaller medan barnen lekte, blev till fyra timmars galen stress där jag flängde runt efter än den ena, än den andre. Medan storebror försökte klättra upp på köksbordet, klättrade lillebror upp på tv-bänken och försökte hänga på platt tv:n (som ej var förankrad i väggen). Ja, ni fattar. Kaos, kaos, kaos.
Och i ögonvrån såg jag blicken i de gravidas ögon. Den där blicken av fasa. Av uppvaknande. "Hjälp, hur fan skall jag fixa det där?".
Jag försökte lugna dem genom att förklara att storebror är understimulerad efter 2½ vecka hemma, och att lillebror är inne i en upptäckarfas. Vet inte om det gjorde dem lugnare dock.

En tjej förbarmade sig över lillebror så att jag hann sitta ned i tio minuter med en kaffe och en macka, sedan var det på´t igen!

Puh. Är helt slut.

Även om det var fantastiskt roligt att få träffa alla, var det med lättat hjärta jag lastade in ungarna i bilen och styrde kosan hemåt. Kom hem samtidigt som sambon, så vi hjälptes åt med att bära in två utslagna barn från bilen. Storebror sover fortfarande (vilket inte förvånar mig, med tanke på att han vaknade kl 03.00 i morse och sedan bara sovit 20 minuter totalt under dagen), och lillebror hänger nu med sin pappa i soffan. Själv sitter jag och laddar mentalt inför kvällens Cambridge-konsultation.

Har för övrigt startat upp mitt bokprojekt idag. Har börjat på ett persongalleri, dvs skrivit lite kort om alla karaktärer som skall finnas med i boken. Fem A4-sidor hittills. Är nöjd. Har väl ungefär lika mycket kvar.
Egentligen vill jag börja skriva på boken med en gång, men efter lite research har jag förstått att det underlättar att göra ett persongalleri, miljögalleri (beskrivning av de miljöer huvudkaraktärerna skall vistas i, så att man inte missar några detaljer) samt synopsis.

Förresten behöver jag hjälp. I mitt huvud har min huvudkaraktär alltid hetat Villemo. Vet inte varför just det namnet fastnat, men jag gillar det. Villemo skall vara 33 år gammal i boken, dvs född 1977. Efter lite research visar det sig att det namnet inte var särskilt vanligt år 1977, så idag bytte jag till ett vanligare, nämligen Linnéa. Det känns dock inte lika "rätt".

Vad tycker ni? Funkar Villemo? Eller har ni andra förslag på bra tjejnamn från 1977?

Dag 09 - Min tro

Jag skulle önska att jag hade något att tro på. Folk verkar få sådan förtröstan av sin tro. Frid, på något sätt. Det kan jag sakna.
Jag har dock aldrig trott på gud eller någonting annat. Är döpt och konfirmerad, men tror verkligen inte på någonting. Konfirmationen gick jag igenom mest för att jag skulle. Alla andra gjorde ju det! Jag har många gånger tänkt gå ur svenska kyrkan, och varit på god väg flera gånger. Sedan fick jag veta av en vän som jobbade inom kyrkan, hur mycket annat arbete kyrkan gör. Läxläsning för barn som har det svårt hemma, bara för att nämna ett exempel. Därför är jag fortfarande med. Den där tusenlappen man ger till kyrkan varje år, ser jag som att den går till välgörenhet. Inte till kyrkan i sig. Allt annat vore hyckleri.

Nej, tro och/eller religion är ingenting för mig. Däremot respekterar jag att folk tror. Jag dömer ingen för vad den personen väljer att tro på. Det är upp till var och en.

Dag 08 – Ett ögonblick

Det är en tidig morgon, sent i november. Jag har nästan inte sovit något under natten. Det har pirrat för mycket i magen.
Adventsljusstakarna som jag plockade fram kvällen innan sprider ett mysigt ljus i den nedsläckta lägenheten.
Väskan är packad. Jag har fått i mig behjälpligt med frukost. Duschen är avklarad. Kläderna på.

Nu är det bara att vänta.

Så ringer telefonen. "Dolt nummer". Det ilar till i magen av nervositet och förväntan.

Och så de magiska orden:

"Ni är välkomna in när ni vill."

Bebisen i magen sparkar till. Ger sig till känna. "Mamma, nu är det dags! Nu skall vi äntligen få träffas!"

8 timmar senare kommer lillebror till världen. Världens bästa lillebror.