"Presentera mig själv".
Det låter så himla lätt. Och det skulle ju kunna vara det. Lätt som en plätt. Jag skulle bara kunna kopiera och klistra in presentationen som står till höger, så hade det varit klart!
Det låter så himla lätt. Och det skulle ju kunna vara det. Lätt som en plätt. Jag skulle bara kunna kopiera och klistra in presentationen som står till höger, så hade det varit klart!
- H, Stockholm, Sweden
- 30+ småbarnsmamma som försöker få vardagen att gå ihop. Heltidsplugg, deltidsjobb och så två småttingar på det.
Där har ni mig!
Eller inte.
Mitt namn börjar visserligen på H. Och jag är 30 +. Och jag bor i Stockholm. Och visst har jag två barn. Så långt är allting rätt.
Men det finns mer att säga än så.
Jag är till exempel inte från Stockholm ursprungligen. Nej, jag är född i en skärgårdsidyll ca 8-9 mil från Stockholm. En fin liten idyll som jag inte kunde bärga mig från att flytta ifrån när jag var ung, men som hela kroppen skriker efter nu, även om jag aldrig skulle kunna säga det högt. Jag längtar efter en bild i huvudet som jag har. En bild av hur fantastiskt det skulle vara att bo där, hur jag och mina gamla vänner skulle ringa på hos varandra och sitta och fika (Har iofs bara en gammal vän kvar där, men what the heck. I min fantasi har jag fler än så.). Hur jag och sambon skulle ha ett fint hus med trädgård där barnen kunde springa fritt. Hur vi inte skulle behöva låsa ytterdörren på natten, för där känner alla alla, och alla sover med dörrarna upplåsta. Långa springturer längs ån på helgerna. Härliga middagar med vänner och bekanta på lördagkvällen.
Jag har fått för mig att moderskapet har fått mig att tappa bort min identitet en smula, och att jag behöver flytta tillbaka till min hemstad för att återfinna den. Återfinna tryggheten och lugnet. Sluta stressa omkring.
Nu tror jag inte att det skulle bli så om jag flyttade tillbaka. I min fina, rosa fantasi har jag förträngt det faktum att jag var mobbad hela min uppväxt. Att jag får ångest varje gång jag korsar det idylliska torget, för tänk om en gammal klasskompis skulle befinna sig där. "Vad har jag på mig? Hur ser jag ut? Finns det något de kan slå ned på, och sprida vidare till andra gamla klasskompisar?". Ångest. Ren och skär ångest. En känsla av att aldrig duga.
Jag har också förträngt det faktum att alla gamla vänner (vänner funna efter avslutad skolgång, dvs), förutom en, vände mig ryggen när jag för tio år sedan packade mina väskor och "flyttade till den stora staden". Ungefär som att jag slutade att existera, fastän jag bara bodde 50 minuter bort. Så kan det gå.
Så nu bor jag här i stora staden. Har under loppet av två år fött två små välartade pojkar. Pojkar som ena sekunden är det bästa som hänt mig, och nästa sekund håller jag på och klättrar på väggarna och känner mig kvävd av deras behov. Kvävd av att alltid behöva ställa mig själv och mina egna behov åt sidan. Behöver luft. Behöver andas en smula. Men det får man aldrig säga högt, för då är man självisk och en dålig mamma.
Är sambo och förlovad med en fantastiskt snäll, tålig och ambitiös man. I maj firar vi fem år tillsammans. Relationen går på kryckor just nu, vilket jag förstått är vanligt under småbarnsåren. Ena stunden känner jag för att packa väskan (och barnen) och gå ut genom dörren. I nästa stund får jag panik över tanken att han skulle få för sig att lämna mig och vänder ut och in på mig själv för att vara honom till lags. "Velig" är mitt andra namn, som sagt.
Kärleken finns där någonstans, långt inne. Stundtals gömmer den sig och jag börjar tvivla. På mig. På honom. På oss. På framtiden. Stunderna blir längre och längre. Kommer oftare och oftare.
Han är lugn som en filbunke och väntar ut mina veliga perioder med ett oändligt tålamod. Han vet att jag kommer tillbaka. Nu har vi dock lovat varandra att ta tag i relationen innan det gått för långt. I mitten av januari har vi tid hos en familjerådgivare. Minstingen har börjat dagis då, och vi har förhoppningsvis fått tillbaka lite av energin som vi tappat under året som gått.
Jag har varit mammaledig i två år, och klättrar nu på väggarna här hemma. Under mammaledigheten fick jag för mig att jag ville skola om mig (jobbade med ett kreativt men ganska fysiskt tungt arbete tidigare), och nu pluggar jag heltid på distans. En ettårig utbildning som blir klar i höst. Jobbar även deltid med hemförsäljning av fina kläder, något jag började med i augusti. Fantastiskt roligt, och något jag hoppas kunna hålla på med i åtminstone ett år till. Sedan får vi se var livet bär..
Jag har under det senaste året insett att jag lyckats samla på mig en hel del vänner. En del har hängt med i 12-13 år, vissa i 9 år, vissa har kommit mig nära sedan jag blev mamma, vissa är på väg att komma mig nära. Jag känner mig faktiskt riktigt lyckligt lottad vad gäller vänner. Oavsett om det är internetvänner, mammavänner eller vänner från förr. Har alltid fått för mig att jag är så jäkla ensam jämt, men nu kan jag faktiskt inte säga att jag är det. Jag har en hel drös med människor runt omkring mig som bryr sig, och herrejäklar, vad jag är tacksam för det!!
Som person är jag envis, har ett humör som heter duga, har sjukt höga förväntningar på mig själv (och därmed även på alla i min omgivning, vilket jag måste sluta med eftersom jag blir så jäkla besviken på folk jämt och ständigt, vilket jag inte har rätt att bli..), är mån om att alla skall ha det bra (omtänksam heter det visst), ger kanske sken av att ha landat på alla fyra, men är innerst inne väldigt osäker på det mesta.
Ganska glad är jag dock. Även om jag har en förkärlek för att se allting i svart. Men svart är en jäkligt snygg färg, å andra sidan.
Eller inte.
Mitt namn börjar visserligen på H. Och jag är 30 +. Och jag bor i Stockholm. Och visst har jag två barn. Så långt är allting rätt.
Men det finns mer att säga än så.
Jag är till exempel inte från Stockholm ursprungligen. Nej, jag är född i en skärgårdsidyll ca 8-9 mil från Stockholm. En fin liten idyll som jag inte kunde bärga mig från att flytta ifrån när jag var ung, men som hela kroppen skriker efter nu, även om jag aldrig skulle kunna säga det högt. Jag längtar efter en bild i huvudet som jag har. En bild av hur fantastiskt det skulle vara att bo där, hur jag och mina gamla vänner skulle ringa på hos varandra och sitta och fika (Har iofs bara en gammal vän kvar där, men what the heck. I min fantasi har jag fler än så.). Hur jag och sambon skulle ha ett fint hus med trädgård där barnen kunde springa fritt. Hur vi inte skulle behöva låsa ytterdörren på natten, för där känner alla alla, och alla sover med dörrarna upplåsta. Långa springturer längs ån på helgerna. Härliga middagar med vänner och bekanta på lördagkvällen.
Jag har fått för mig att moderskapet har fått mig att tappa bort min identitet en smula, och att jag behöver flytta tillbaka till min hemstad för att återfinna den. Återfinna tryggheten och lugnet. Sluta stressa omkring.
Nu tror jag inte att det skulle bli så om jag flyttade tillbaka. I min fina, rosa fantasi har jag förträngt det faktum att jag var mobbad hela min uppväxt. Att jag får ångest varje gång jag korsar det idylliska torget, för tänk om en gammal klasskompis skulle befinna sig där. "Vad har jag på mig? Hur ser jag ut? Finns det något de kan slå ned på, och sprida vidare till andra gamla klasskompisar?". Ångest. Ren och skär ångest. En känsla av att aldrig duga.
Jag har också förträngt det faktum att alla gamla vänner (vänner funna efter avslutad skolgång, dvs), förutom en, vände mig ryggen när jag för tio år sedan packade mina väskor och "flyttade till den stora staden". Ungefär som att jag slutade att existera, fastän jag bara bodde 50 minuter bort. Så kan det gå.
Så nu bor jag här i stora staden. Har under loppet av två år fött två små välartade pojkar. Pojkar som ena sekunden är det bästa som hänt mig, och nästa sekund håller jag på och klättrar på väggarna och känner mig kvävd av deras behov. Kvävd av att alltid behöva ställa mig själv och mina egna behov åt sidan. Behöver luft. Behöver andas en smula. Men det får man aldrig säga högt, för då är man självisk och en dålig mamma.
Är sambo och förlovad med en fantastiskt snäll, tålig och ambitiös man. I maj firar vi fem år tillsammans. Relationen går på kryckor just nu, vilket jag förstått är vanligt under småbarnsåren. Ena stunden känner jag för att packa väskan (och barnen) och gå ut genom dörren. I nästa stund får jag panik över tanken att han skulle få för sig att lämna mig och vänder ut och in på mig själv för att vara honom till lags. "Velig" är mitt andra namn, som sagt.
Kärleken finns där någonstans, långt inne. Stundtals gömmer den sig och jag börjar tvivla. På mig. På honom. På oss. På framtiden. Stunderna blir längre och längre. Kommer oftare och oftare.
Han är lugn som en filbunke och väntar ut mina veliga perioder med ett oändligt tålamod. Han vet att jag kommer tillbaka. Nu har vi dock lovat varandra att ta tag i relationen innan det gått för långt. I mitten av januari har vi tid hos en familjerådgivare. Minstingen har börjat dagis då, och vi har förhoppningsvis fått tillbaka lite av energin som vi tappat under året som gått.
Jag har varit mammaledig i två år, och klättrar nu på väggarna här hemma. Under mammaledigheten fick jag för mig att jag ville skola om mig (jobbade med ett kreativt men ganska fysiskt tungt arbete tidigare), och nu pluggar jag heltid på distans. En ettårig utbildning som blir klar i höst. Jobbar även deltid med hemförsäljning av fina kläder, något jag började med i augusti. Fantastiskt roligt, och något jag hoppas kunna hålla på med i åtminstone ett år till. Sedan får vi se var livet bär..
Jag har under det senaste året insett att jag lyckats samla på mig en hel del vänner. En del har hängt med i 12-13 år, vissa i 9 år, vissa har kommit mig nära sedan jag blev mamma, vissa är på väg att komma mig nära. Jag känner mig faktiskt riktigt lyckligt lottad vad gäller vänner. Oavsett om det är internetvänner, mammavänner eller vänner från förr. Har alltid fått för mig att jag är så jäkla ensam jämt, men nu kan jag faktiskt inte säga att jag är det. Jag har en hel drös med människor runt omkring mig som bryr sig, och herrejäklar, vad jag är tacksam för det!!
Som person är jag envis, har ett humör som heter duga, har sjukt höga förväntningar på mig själv (och därmed även på alla i min omgivning, vilket jag måste sluta med eftersom jag blir så jäkla besviken på folk jämt och ständigt, vilket jag inte har rätt att bli..), är mån om att alla skall ha det bra (omtänksam heter det visst), ger kanske sken av att ha landat på alla fyra, men är innerst inne väldigt osäker på det mesta.
Ganska glad är jag dock. Även om jag har en förkärlek för att se allting i svart. Men svart är en jäkligt snygg färg, å andra sidan.
2 kommentarer:
Tänkte bara sätta ett avtryck så att du vet att jag läser.
Kan inte annat än hålla med om att du är väldigt bra på att hålla skenet uppe. Så har du gjort med jämna mellanrum så länge jag har känt dig. Och jag börjar känna igen tecknen vid det här lagret. Jag är tyvärr dålig på att ställa upp för dig då. För samtidigt som jag förstår att du håller på att go nuts så vågar jag inte närma mig för jag vill inte "vara i vägen"...
Vill bara säga att du har hjälpt mig ganska mycket det senaste året. För det är verkligen inte lätt detta...
Kram!
Sara: Bara tankarna värmer. Att du vet och inser hur det är, det gör mkt för mig. :-)
Känns skönt att jag kunnat hjälpa dig, även om jag känner att jag borde gjort så mkt mer. Speciellt med tanke på det tråkiga besked du fick nu i höst. Men det är väl likadant för mig som för dig. Man vill inte tränga sig på. Och så kallar den hektiska vardagen då det gäller att hålla näsan ovanför vattenytan..
Kram på dig!
Skicka en kommentar