2011

Jag är inget vidare på nyårslöften. De bryts ändå alltid. Däremot tycker jag om att sätta upp mål. Mål är inte alltid menat att man skall nå, men man skall ha en strävan efter dem. Att bryta ett löfte eller att inte nå fram till målet. Det är två skilda saker för mig. Att bryta ett löfte känns som ett nederlag, men att inte nå fram till mål - ja, då har jag i alla fall gjort mitt bästa!

Så, here it goes.

Mina mål för 2011:

* Jag skall försöka få större tålamod när det gäller barnen.

* Jag skall ta min examen. I oktober är det dags!

* Jag skall (i god tid) ordna en bra praktikplats inför höstens praktikperiod.

* Jag skall återuppta löpträningen. Följande lopp står på önskelistan inför året: Vårruset, Tjejmilen, Trosa Stadslopp, Södertälje Stadslopp, Midnattsloppet, Tjurruset. Jag hoppas kunna delta i åtminstone fyra av dem.

* Jag skall köra järnet på mitt deltidsjobb i januari/februari/mars. Däremot, om jag upptäcker att det blir strul som suger onödig energi, då skall jag inte fortsätta till hösten, hur roligt det än må vara.

* Energitjuvar över lag skall jag försöka rensa bort så bra det bara går. Och jag skall försöka att inte ta åt mig så förbannat av allting. Ta ett steg tillbaka. Utvärdera situationen. Återkomma med replik i lugn och ro.

* Jag skall gå ned de sista 7 kilona från graviditeterna. I höstas hade jag bara 3 kilo kvar, men sjukdomar, stress och en allmänt sunkig vardag har gjort att jag gått upp 4 kilo igen. Nu skall de bort! Har tid hos en Cambridgekonsulent på måndag kväll. Min granne har loosat 30 pannor under hösten. Då kan jag fasen gå ned 7 under våren. Först med två veckors ren kur, sedan med nyttig kost och träning. Blir nog fint som snus, det!

* Jag skall få min och sambons haltande relation på rätt köl. Eller, inte jag. VI skall fixa det. Tillsammans med en terapeut som tar 1200:-/120 minuter. Puh. Det kommer dock att vara värt det. En investering i framtiden. I familjen.

* Jag skall försöka få ned den där boken i pränt. Den där boken som legat och pyrt i bakhuvudet på mig under tre års tid.

Där har ni mina mål inför det nya året. 2011. Det skall bli ett bra år.

Vad har ni för mål?

Gott Nytt År!

Ni föräldrar med små spädisar.. Ni skippar alkoholen ikväll, va? Åtminstone en av er. Den andra får sova på soffan, tycker jag.

Vi säger så.

Dag 07 - Min bästa vän

Min bästa vän och jag firar 13-årsjubileum på Valborg nästa år. 13 år låter hisnande mycket, men det känns som igår då vi gick hemma på torget med en dunk rödvinstetra och ett par tupperwaremuggar i näven. Det var första gången vi träffades "på riktigt", på en tjejmiddag hemma hos en gemensam vän.
Första gången vi träffades utan presentation däremot, var när jag jobbade i en butik i hemstaden och hon kom in som kund. Jag minns att jag beundrade hennes långa, beiga kofta och snygga frisyr. Dessutom var jag nyfiken på henne eftersom en hel del hade misstagit mig för att vara hon. Vem var denna doppelgänger egentligen? ;-)

Vi blev i alla fall vänner efter den där väldigt blöta valborgsmässoaftonen. En vänskap som har vuxit och blivit starkare med åren. Visst har det funnits gånger då vi gjort varandra besvikna. Vi är känsliga själar bägge två. Fick ofta höra från gemensamma vänner att vi måste skaffa oss lite skinn på näsan. Det har blivit ett lite stående skämt sedan dess. "Ser du inte skinnfliken? Den hänger ju där!" Jag vill dock tro att vi har kommit ur varje liten (för det har inte varit några större grejer) konflikt ännu starkare i varandra.

Det var ett par år då vi inte sågs så mkt. Min vän fick barn, och jag hade börjat leva mitt liv uppe i Stockholm. Jobbade mkt, hade flyttat ihop med M. Det blev mest telefonsamtal och några träffar på sommaren och under julen. Ibland kom min vän upp och hälsade på, vilket alltid var lika uppskattat. Var så stolt över min vän, och det var alltid så roligt att introducera henne för mina nya vänner. Hon passade liksom alltid in.

Något jag ångrar är att jag inte fanns där mer för henne när hon blev mamma. Det är något jag verkligen skulle vilja gå tillbaka i tiden och ändra på. Speciellt nu när jag själv blivit mamma och vet vad det innebär. Önskar så att jag hade fattat mer. Gjort mera. Så som hon gör för mig idag. Hon finns alltid där i periferin. Fattar när det är mycket. Skickar uppmuntrande sms eller meddelanden på fejjan. Jag kan alltid ringa, och hon fattar precis.
För det är till henne jag ringer när allting verkligen skiter sig. Som den där dagen i somras när jag avbröt vår semester på landet och var på väg att lämna min sambo. När jag satt där ensam i bilen och grät var det henne jag ringde för att få stöd och tröst. Det var så självklart.

Under det senaste året har vi setts mycket mer än vi gjort sedan jag flyttade till Stockholm, och jag är så jävla glad över det. Jag behöver verkligen henne i mitt liv, och jag är tacksam över att hon finns.

Älskar dig, J!

Sedan har jag flera nära vänner. Fina M som tyvärr bor långt bort nu men som alltid finns där. Kommer alltid ihåg viktiga saker, sådant där som andra kanske glömmer bort.
Vi lever i ungefär samma livssituation just nu, och jag känner att vi verkligen kan förstå och stötta varandra. Det blir många meddelanden på fejjan när det behöver ventileras. Även om det aldrig är roligt när vänner har det tufft, känns det ändå skönt att veta att man inte är ensam om sina tankar.

Underbara T är en annan nära vän jag verkligen värdesätter. Vi har känt varandra i snart åtta år, och jag är så glad över att hon fortsatte vara min vän trots att det tog slut mellan mig och M (de var kollegor och vänner). Liksom M, finns alltid T ett telefonsamtal bort. T är en otroligt varm person. Tålmodig. En fantastisk lyssnare. Och det finns få människor som kan få mig att må så bra i mig själv, som T kan. Alltid när vi setts känner jag mig laddad med ny positiv energi. Sådana människor är underbara!

Vänner. Livets guldkant. Jag älskar mina.

Dag 06 - Min dag

Min dag började strax efter 07.00 när äldsta sonen kom in till oss och kröp ned bredvid mig. Där låg han och mös en stund innan han tyckte det var dags för oss att gå upp. Utan att jag behövde be om det, tog sambon bägge barnen och lät mig sova vidare. Fantastiskt skönt.
Strax innan tolv tyckte han att jag kunde ha sovit klart, och lät barnen väcka mig. Det blev en snabb frukost för mig medan barnen åt lunch, sedan snabb dusch och iväg till Andys Lekland. Där åt jag och sambon lunch medan barnen fick dela på en tallrik pannkakor. Mkt uppskattat. Speciellt grädden.
Sedan var det lek och upptåg i väldigt många timmar. Jag var helt slut när vi satte oss i bilen och åkte därifrån.
Nu har jag precis nattat äldsta sonen och väntar på att sambon skall natta klart den yngsta. Sedan blir det vin, film och delikatesser.

En bra dag idag. Härligt. Den behövdes.

Andys bacill-land

Idag fick vi nog av att stirra på våra fyra väggar. Ungarna klättrar på desamma, och snart även vi. En tur till Andys Lekland i Sickla fick det bli. Eller Andys Bacill-land som sambon föredrar att kalla det, bacillskräck som han har. Å andra sidan ligger det nog ganska mkt i det han säger...

Lite kändisspotting blev det i alla fall. Alltid lika fräscha Sanna Lundell var där med sina kids. Fina Olga hade de coolaste paljettleggingsen jag någonsin sett. Och lilla Lo tultade omkring och var allmänt söt. Igors frippa var fantastisk, och jag sörjer lite att min äldsta nog aldrig kommer att bli så där skönlockig.

Annars var det mest värmdömorsor där. Jag tappade räkningen på hur många Odd Molly-tunikor och Acne-jeans jag såg. Men det var många...

Nu är vi hemma igen. Vet inte vilka som är tröttast. Barnen eller vi. Nu äter de nalle puh-mackisar med tacofärs. Vi köpte med oss lite ost och salami från delibutiken i Sickla, så ikväll öppnar vi en flaska chianti och frossar i godsaker när barnen har somnat. Blir nog bra.

För övrigt har nyårsångesten försvunnit. Svärmor ringde imorse. Deras nyårsgalej hade blivit inställt och hon gav oss tre alternativ:

1. Vi kommer hem till dem och äter middag.
2. De kommer hit och har med sig middag.
3. De har hand om barnen och vi gör vad vi vill.

Vi valde det första alternativet. Visst blir det mycket punktbevakning av barnen pga alla trappor och ömtåliga antikviteter, men alternativ 2 hade inneburit att jag får städa som en galning imorgon (det ser ut som sju svåra år här hemma just nu..), och det pallar jag inte. Och alternativ 3 är som ni redan vet inte aktuellt för mig. Jag vill fira nyår med mina barn. Punkt.

Det blir nog bra det här.

Sprang för övrigt på en gammal bekant på hemvägen. Vi jagade pojkband kors och tvärs över staden i mitten av 90-talet. Hon blev glad över att se mig och sade att vi skulle höras på fejjan om att ta en fika någon gång. Jag höll med och vi skiljdes åt. Efter ett par steg insåg jag att hon var en av dem som försvann i min stora kompisrensning på fejjan för ett par månader sedan.. Verkar inte som om hon märkt det, men det lär hon väl göra om inget annat. Det är andra gången inom loppet av en månad som jag springer på en person som jag "sållat bort" från fejjan.
Sambon tycker att jag är sjukt pinsam och vill sjunka genom jorden varje gång..

Note-to-self: Var inte så jäkla snabb med att trycka på "delete"-knappen nästa gång. Du kan mkt väl springa på personen i fråga när du minst anar det..!

Nu har jag ett glas Chianti med mitt namn på som väntar på mig. Tjing!

Dag 05 – Vad är kärlek?

Oj, vilken knepig fråga. Jag måste säga att jag föredrog gårdagens "Det här åt jag idag"! ;-)

Kärlek. Jag tycker att det finns olika slags kärlek.
Det finns kärlek man hyser för nära, kära vänner. Man blir glad och varm i kroppen när man ser ett kärt namn på displayen när mobilen ringer. Eller får en fin kommentar på fejjan. Eller ett sms. Det krävs så lite för att man skall känna så mycket.

Sedan finns det kärlek man hyser till sin egna familj. Till sina föräldrar och sina syskon. En självklar kärlek som bara "är".

Kärlek till ens egna barn är däremot något så starkt att det inte ens går att beskriva. Men jag skall göra mitt bästa.
Jag hade väldigt svårt att knyta an till bägge mina barn. Jag fick förlossningsdepressioner efter bägge förlossningarna, och det tog lång tid innan jag kände den där förälskelsen som all pratar om (och som för alla verkar vara så jäkla omedelbar och självklar, något jag alltid avundats dem..).
Men nu. Oj, vilken kärlek! Det räcker att storebror tittar på mig med bus i blicken, för att jag skall känna hur hela kroppen blir alldeles varm och ögonen tåras. Eller att lillebror kommer krypandes och lägger sin lena persikokind mot mitt knä, bara för att tanka lite närhet.
När de gör något extra gulligt/roligt kan det hända att jag börjar gråta av rörelse. Speciellt om det är flera i närheten som tittar på. Då får jag torka tårarna i smyg. Man vill ju inte framstå som värsta blödiga morsan! Men jag är så jävla stolt över mina barn. Ibland (ganska ofta skall erkännas..) driver de mig till vansinne, men herregud vad jag älskar dem! Skulle inte byta bort dem för något!

Kärlek till ens partner är något annat. En trygghet. En känsla av samhörighet. "Vi två mot världen".
Den känslan saknar jag just nu. Den glimtar fram ibland. Som igår när sambon kom hem från jobbmötet iklädd den nya julklappströjan. Då slog hjärtat ett extra skutt och det pirrade till i magen, för fasen vad snygg han var! Och det är han och jag!

Däremot saknar jag den passionerade kärleken. Den har jag aldrig någonsin fått uppleva. Det är en stor saknad hos mig, och jag känner mig lite ledsen över att jag kanske aldrig kommer att få uppleva den. Jag har bara upplevt den "förnuftiga" kärleken. Aldrig den galna, "jag kan inte vistas i samma rum som dig utan att få dåndimpen"-kärleken.

Finns den, eller är den bara en myt, skapad av Harlequin-förlaget?

Lugnet efter stormen

Köket är fixat. Risotton uppskattad och uppäten. Barnen har nya blöjor, pyjamas och har borstat tänderna. Soffkuddarna är återigen i soffan.

En enkel espresso framför datorn en stund. Barnen leker med duplo inne på sitt rum.

Jag känner lugnet sprida sig i kroppen. Pulsen saktar ned. Spända muskler slappnar av.

Nu skall jag vara en duktig lekmorsa och bygga med duplo en stund. Sedan är det sagor och nattning. Förmodligen ensam eftersom sambon fortfarande lyser med sin frånvaro. Det får gå det med.

WHY????

Barnen gnäller av trötthet (sambon har fått för sig att lillen inte längre behöver sova på dagarna - WHAT??). Köket ser fortfarande ut som skit. Grabbarna lyckades fixa översvämning i ena toaletten medan jag var på den andra. Soffkuddarna (alla 16) har återigen förpassats ned på golvet. Bägge grabbarna är ashungriga och hänger i mina byxben. Sambon ringer och säger att han måste åka iväg och fixa en ny brandvägg för att sedan återvända till serverhallen (detta kommer med andra ord ta halva kvällen). Grabbarna har nu endast blöjor på sig eftersom pyjamaströjorna blev blöta av äckligt toavatten.

GAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så. Andas. Lugn och fin.

Laddat batterierna lite. Or so I thought...

Idag var jag "barnledig" ett par timmar. Det blev en promenad runt Djurgården, följt av lunch hos systrarna Voltaire med en vän. Bra samtal, god mat och skönt att få röra på fläsket. Välbehövligt på alla sätt och vis.

När jag kom hem såg det ut som om en bomb hade briserat här hemma. Soffkuddarna låg på golvet. Bollhavs-bollarna var utspridda över hela lägenheten. Gårdagens kökskaos efter tacomiddagen var endast till hälften åtgärdat. Lunchen stod kvar på bordet. Grabbarna hade endast blöjor och pyjamaströjor på sig.

Sambon drog på sig jackan, mumlade något om att åka till serverhallen för att fixa en kraschad server och lämnade sedan till mig att hantera situationen.

Friheten hade ett högt pris idag.

Bakom fasaden

Något jag inte hade räknat med när jag fick barn, var hur det skulle tära på relationen. Visst hade man läst den skrämmande statistiken på hur många parförhållanden som inte överlever det första småbarnsåret, men liksom många andra ryckte jag på axlarna och tänkte att "Det där händer andra. Det händer inte mig".
Och jo, vi har överlevt. Inte bara ett småbarnsår, utan två på raken. Inte illa pinkat. Men till vilket pris? En näst intill förlamande trötthet som leder till irritation och gnäll över minsta lilla. Ett sexliv som är ett skämt (Även om vi försöker få till det en gång i veckan, eller snarare varannan när jag tänker efter, vare sig vi egentligen har lust eller inte. Vi har fått för oss att det är viktigt att forsätta sexa.). En intimitet som inte existerar (Efter att ha haft klängande barn på sig hela dagen kan jag få panikkänslor om jag får en ömsint arm över axlarna i soffan framför kvällsfilmen. Låt. Mig. Vara.). Samtal som mest rör barnen. Eller sambons jobb. Eller gemensamma vänner. (Mina dagar är inte särskilt händelserika. Vad skall jag tillföra till konversationen? Konsistensen på lillebrors bajs? Hur många minuter det krävdes för att få barnen att sova middag? Hur många tvättmaskiner jag hunnit köra, men inte hänga upp?)

Nej, parförhållandet har helt klart fått sig en rejäl törn dessa två år. Det känns nästan som att vi måste börja om från noll igen. Trevande samtal för att hitta gemensamma nämnare. Återupptäcka varandra. (- Var har du varit de senaste två åren? Aha, du har tänkt SÅ och gjort DET? Ok, då är jag med!) Hitta tillbaka till sexlusten. Finna någon slags vardag som funkar för oss bägge. Hitta egentid och gemensamtid. Staka ut mål för framtiden.
Ett stort projekt. Ett projekt som kommer att kräva tid och energi. Och en hel del pengar, eftersom vi bestämt oss för att göra det med hjälp av en parterapeut. Men det får kosta vad det kosta vill.

Något som slagit mig under den här jobbiga tiden är hur få av mina vänner som faktiskt vågar glänta på locket. Det verkar vara så svårt att blotta sig och säga: "Nej, småbarnslivet är fan ingen dans på rosor!". Det är som att ingen vågar säga det högt, för det innebär därmed ett misslyckande. Inte bara som mamma, utan även som partner och människa.

Jag gick länge och trodde att det bara var vi som hade det skit. Jag visste väl om att ett fåtal nära vänner också hade det tufft, men inte alltid till vilken utsträckning. Många gav sken av att livet var en dans på rosor, och det här med småbarn hade bara stärkt deras relation. Fört dem närmare varandra. Fantastiskt fint, allting. Och där gick jag med råångest över mitt stora misslyckande. Tyckte inte alls att livet var någon jävla dans på rosor. Möjligtvis på taggarna.

Sedan hände något. Jag insåg att det kanske var jag som inte gläntade på locket tillräckligt. Jag kanske också gav sken av att ha koll på läget, att allt var alldeles fantastiskt. Inte ett svart moln på himlen.
Så jag började glänta på locket. Utvidgade min invigda skara. Och till min förvåning kom bekännelserna tillbaka på löpande band. Nej, småbarnslivet var inte guld och gröna skogar 24/7. Det kunde vara jäkligt tufft ibland. Paret som man trodde hade det hur bra som helst, hade egentligen inte haft sex på 7 månader och de hade redan gått i parterapi i 4. Bara för att nämna ett exempel.

Alla dessa sanningar gjorde mig lite ledsen. Ledsen över att vi inte har blottat oss mera. Tidigare. Att vi inte tillåtit oss själva att erkänna för våra vänner att livet faktiskt kan vara skit ibland. Och att få stöd och ge stöd. Vad mycket tid man missat där man faktiskt hade kunnat finnas där för varandra och stöttat varandra genom allt det svåra.

Varför är vi så rädda för att säga som det är?

Sedan finns det ju faktiskt sådana som har det så där jäkla fantastiskt som de också ger sken av. Hatten av till dem. Jag är grön av avund och vill ha det vinnande receptet!

Viktiga beslut

I natt har jag legat sömnlös. Funderat fram och tillbaka. Värderat för och emot. Vad är viktigast, vad är inte lika viktigt.

Anledningen är ett jobberbjudande som sambon fick igår kväll. Ett galet bra jobb. Fin titel på visitkortet. Fantasisumma till lön. Bonussystem. 6 veckors semester. Får jobba direkt under vd:n, som är en nära vän och fd kollega.

Så vad är problemet?

Jo, problemet är att sambon är egen företagare sedan tio år tillbaka, med korta pauser som anställd. Han älskar friheten i sitt arbete. Att vara sin egen chef. Känner han för att jobba hemma en dag, kan han göra det utan att be någon om lov. Fördelarna är många. Nackdelarna också, men kanske är det jag som märker dem mest? Telefonen som ringer konstant. Mejlen som måste besvaras. Semesterdagarna som inte är så självklara att ta ut eftersom han förlorar så mkt i inkomst när han är ledig. Den ständiga jakten efter jobb. Alla sena nätter framför datorn när någon kunds server har kraschat.
Nackdelarna drabbar ju indirekt mig eftersom det är jag som hela tiden får sköta hemmet och barnen. Han måste ju jobba. Det argumentet är svårt att ifrågasätta, även om jag mer och mer har börjat göra det. Vad hände med min tid? Mina intressen? Mitt behov av egentid? Men min tid är ju inte lika mycket värd eftersom jag inte drar in 1000:-/timmen.

Detta nya jobb skulle göra mitt liv så mycket enklare! Sambon skulle kunna dra ned på arbetstempot, gå upp 1/3 i lön (han tjänar bra nu med, men nu skulle han kunna tjäna väldigt bra), få 6 veckors semester, eget kontor... Jag ser liksom inga nackdelar! Vilket sambon gör. Hans frihet står ju på spel. Samtidigt som han inser att man liksom inte bara tackar nej till ett sådant här erbjudande. Det är i alla fall den kommentar han får från dem han rådfrågar.

Inom en vecka skall han lämna besked. Jag har redan lämnat mitt. Nu är det upp till honom. Håll tummarna för att det är samma som mitt!

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Egentligen borde man kanske skriva ett sådant här inlägg det sista man gör på kvällen, men vad fasen. Nu kör vi!

Frukost: En latte. Vaknade sent, sambon skulle iväg och jobba (på sin semester... Håhåjaja.) och en vän med barn skulle komma om en timme. Det blev till att snabbt utfodra kidsen och sedan svepa en latte mellan dusch och påklädning. Det funkade det med.

Lunch: Gjorde en kick-ass currygryta med qourn. Ris till det. Kan för övrigt varmt rekommendera Santa Marias krydda "Thai yellow curry". Stek valfri protein (kyckling, quorn, whatever) och lök. Häll över matlagningsgrädde, sedan öser du i 1/3 burk Thai Yellow curry. Salta och peppra efter behag. Curryn är mild med inslag av koriander. Galet gott, för både stora och små.

Mellis: Sitter här med en espresso just nu. Det får bli dagens mellis.

Middag: Ikväll blir det tacos! Skall göra guacamole och hela kittet. Blir kanon.

Kvällsgottis: Ikväll blir det med största sannolikhet en liten skål med Estrellas Salt & Vinegar-chirre som jag köpte idag. Det enda chipset jag får ha för mig själv här hemma. Kommer att intagas i soffan framför ett avsnitt eller två av "The Real Housewives of *valfri stad*". Mitt nya tv-knark. Intetsägande dokusåpor om det vackra folket i väst. Varje stad-version har sina personligheter och intriger. Alla är lika blasé. Kräver inte så mycket hjärnverksamhet att titta på dessa, vilket är fantastiskt skönt när jag bara skall landa i soffan på kvällen och varva ned efter dagen.

Suffocate much?

Idag är en sådan där dag då jag bara längtar ut. Eller, inte ut i det ordets rätta bemärkelse, utan bara härifrån. Vart som helst. Jag längtar efter ensamhet. Egentid. Lugn och ro.

Barnen är på mig som iglar. Det enda jag hör dagarna i ända är "Mamma! Mamma! Mamma!". Om det ändå bara var den stora, men nejdå, nu har lillen börjat prata också, och just ordet "mamma" är det han använder mest. Och den stora kan ännu inte säga "pappa", och verkar heller inte ha några som helst intentioner att lära sig ordet, till sambons stora sorg. Så det är mycket "mamma".
Jag tror det blivit en grej för äldsta sonen. Han vet att vi vill att han skall säga "pappa", och därför väljer han att inte göra det. Vi kanske måste avdramatisera det hela lite..

I alla fall. En liten parentes. Jag håller på att bli loco här hemma. Två små barn som sliter och drar i mig konstant, trots att sambon faktiskt är hemma och har semester denna vecka. Han kan dock röra sig obehindrat i lägenheten, sitta och surfa i lugn och ro utan att en endaste unge är framme och pockar på uppmärksamhet. Själv kan jag inte sitta själv i fem minuter innan en av dem är och hänger i mina brallor. Jag. Blir. Tokig. Skogstokig. Jag fattar inte varför de inte kan gå till pappa, när han för en gångs skull har all tid i världen. Jag förstår inte varför de är så himla mammiga bägge två. Känner verkligen inte att jag på något sätt "bundit" dem till mig. Det borde duga lika bra med pappa. Men icke.

Jag kvävs. Långsamt tappas lägenheten på syre för mig att andas. Tålamodstanken tappas långsamt ut på golvet. Tårar av frustration blinkas bort många gånger per dag. För jag vill ju inte visa barnen att jag tycker de är en "pain in the a**" just nu. Det får jag bara inte göra, även om jag just nu känner så. För så får man inte känna angående sina barn. Då är man en kass, otacksam morsa.

So be it.

Dag 03 - Mina föräldrar

Här skulle man kunna skriva mycket. Till att börja med kan jag ju skriva att mina föräldrar under tio års tid av min uppväxt, inte levde tillsammans. De skiljde sig när jag gick på lekis. Plötsligt flyttade jag, mamma och syskonen från den fina villan på landet, in till en trist lägenhet i centrum. Villan såldes och pappa skaffade sig en ännu tristare lägenhet på andra sidan ån från vår lägenhet. Där skulle vi spendera varannan helg, och jag avskydde varje minut. Pappa gjorde så gott han kunde. Lagade sin paradrätt spagetti bolognese, köpte hem Tom & Jerry-godis och gjorde i ordning ett eget rum till mig och yngsta brorsan (den äldsta behövde aldrig följa med), men i mina ögon dög det inte. Jag ville hem till mamma, till mina leksaker, till katten. Pappas lägenhet var kall och dragig. Jag minns speciellt att skafferiet i det gröna köket var totalt iskallt och luktade gammal mat.
Efter ett par år flyttade pappa till en annan stad, ca 40 minuter bort. Jag var där en helg, sedan vägrade jag åka dit igen. Min bror fortsatte åka, men jag vägrade, trots att mamma vädjade.
Jag vet inte riktigt varför det skar sig så mellan mig och pappa. Varför jag prompt vägrade hälsa på. Ibland kom han hem till oss och hälsade på, och då kunde han stå och prata med mig i dörröppningen utan att jag gav honom något svar. Ett beteende som än idag ger mig skammens rosor på kinderna och en kall klump i magen.

Tio år passerade, och en dag hittade mamma och pappa tillbaka till varandra. De hade alltid varit vänner, så det var ingen stor "grej" egentligen. Pappa hade alltid funnits i kulisserna, trots att de bägge haft förhållanden med andra. De gifte sig på nytt, och plötsligt skulle pappa flytta hem till oss. Mitt i min tonårsrevolt. Det gick allt annat än smärtfritt. Vi bråkade om allt. Politik (jag var röd, han var blå), musik (Han hyllade Beatles storhet - jag menade att Oasis var det bästa som hänt musikhistorien), film (han älskade franska filmer - jag föredrog Hollywood), mat (han gillade kött - jag blev vegetarian, mest för att jävlas). I mitten stod mamma. Min fina, fina mamma. Mamma som jobbade dubbla jobb för att få ekonomin att gå ihop. Som hämtade mig varje måndag och onsdag med packad matsäck och skjutsade mig ut till stallet och de dyra ridlektionerna. Som i utbyte tvingade mig att cykla hem till en tant varje torsdag efter skolan för att lära mig spela piano för 50:-/halvtimmen. Som blev så ledsen, så ledsen när jag började länsa hennes askfat på fimpar som jag tjuvrökte på balkongen.

Jag var en ganska otacksam dotter.

Det var tonåren det. Efter ett tag lugnade det (jag) ned sig. Mamma och pappa lever än idag i ett fantastiskt harmoniskt förhållande. De behövde väl helt enkelt en paus från varandra.
Min och pappas relation är betydligt bättre idag, även om vi fortfarande undviker att diskutera politik och musik.
De är fantastiska med barnen. Ställer ofta upp och är barnvakt när vi känner att vi håller på att drunkna i bajsblöjor och sönderhackade nätter. Ger och ger av sig själva, och är fantastiska på att bekräfta mig.
När jag fyllde år i höstas sade min pappa något som fick mig att börja gråta. Han sade att de hade varit lite oroliga för mig när mitt första barn föddes (jag fick en förlossningsdepression och hade svårt att knyta an). De visste inte riktigt hur mitt moderskap skulle gå. Med tiden har han och mamma stått vid sidan av och sett mig växa in i rollen som mamma, och de hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli en sådan fantastisk mamma som jag är idag.

Det kändes fint. Den ultimata bekräftelsen på föräldraskapet, från ens egna föräldrar. Det blir nog inte större än så.

Mina föräldrar. Som jag älskar dem.

Nyårsafton med tillhörande ångest

Det känns som om alla "aftnar" kommer med en slags förväntan. En förväntan som skiftat lite vartefter åldern har stigit. Innan jag fick barn var förväntan kring midsommar och nyår stor (Julafton bjuder inte på så stora överraskningar, så där brukar förväntningen vara densamma).
Till midsommar ville man vara ute i skärgården med krans i håret och nubbe i näven, och nyår skulle firas in under stort pompa och ståt. Gärna fin middag med vänner, och sedan fest hela natten lång.

Nu när jag blivit mamma känner jag att förväntan kring midsommar har blivit en dag med barnen, gärna ute på landet hos svärföräldrarna, med dans runt stången, jordgubbar och picknick i det gröna. Grillning och ett glas rött när barnen somnat. Lugnt och städat. Vuxet. Hittills har jag inte blivit besviken.

Nyår däremot är en annan femma. Jag skulle gärna fortsätta med de fina middagarna (dock skippar jag gärna festandet hela natten lång - denna småbarnsmamma somnar nog i soffan redan vid 22), men plötsligt uteblir alla inbjudningar. Nu har vi nämligen fått barn, och barnfamiljer göra sig icke besvär. En insikt som smugit sig på mig och sambon sedan första barnet kom.
Plötsligt räknas vi inte med. Bjuds inte in. I alla fall inte i samma utsträckning. Vissa vänner är undantag, och det hedrar dem. Men majoriteten har räknat bort oss. Kanske hör de av sig om 10-15 år, men just nu är vi ute i kylan.
Förra året bjöd vi själva in till middag. Vi bjöd både de med barn och de som ej hade barn. De med barn tackade gladeligen ja. De utan barn tackade bestämt nej när de hörde att våra barn skulle vara med.

I år har vi faktiskt fått två inbjudningar. Två inbjudningar med lite reservationer. Den ena sade rakt ut att vi inte var välkomna om vi inte hade barnvakt. (Och då pratar vi nära familjemedlem som dessutom snart blir förälder själv inom kort. Hohoho, what goes around comes around!) Den andra bjöd hjärtligt med oss till gemensamma vänner, men förvarnade oss om att värdinnan i fråga hade tänkt festa till det rejält under kvällen, då hon själv var barnfri. Min kära vän försökte på ett schysst sätt säga att barnen nog inte skulle kunna få ro i allt ståhej, och den förvarningen uppskattade jag verkligen. Vi tackade därmed nej, även om jag mer än gärna hade firat med min nära vän. Dock inte under de omständigheterna.
Att lämna bort barnen på nyår existerar inte i min värld. Inte nu i alla fall. Nyår vill jag fira med mina barn, vare sig de är vakna vid tolvslaget eller inte. Sedan om vi är hemma hos oss eller hos någon annan, det kan göra detsamma. Bara vi är tillsammans.

Men nu ser det alltså ut som att vi får fira själva i år. Något som framkallar lite ångest hos mig. Jag hade gärna sett att någon kom hit på middag, så att jag och sambon slapp sitta själva när barnen somnat. "Mys i soffan" med ett glas skumpa iklädda festkläder känns inte som något jag vill göra i dagsläget. Det känns konstlat och fel, och tenderar att bli stelt med tanke på var vår relation befinner sig i dagsläget. Och sedan skall det nya året sexas in, det är ju liksom förväntat. Och det har jag inte heller lust med.

Nej, blä för förväntningar! Blä för ångest! Och blä för vänner som inte fattar!

(Nu fattar jag att barnfria vänner visst har rätt att önska barnfria fester. Det är inte det. Jag fattar. Men det sårar lik förbannat.)

Dag 02 – Min första kärlek

Jag hade en ganska så stark förälskelse redan på högstadiet. När jag gick i sjuan, började en nyinflyttad kille i åttan. P. P hade skåpet i samma uppehållsrum som mig. Lite halvlockigt, cendrefärgat hår, gröna ögon. Lite hjulbent. Ruskigt duktig på att teckna. Ny och spännande. Lyckan var stor när jag via en av hans klasskompisar, lyckades få tag på ett skolfoto av honom. Det fotot blev en kär ägodel och ramades in i en hjärteram hemma i flickrummet.
Jag kan däremot inte minnas när, hur eller varför denna heta (och självklart obesvarade) förälskelse dog. En dag var jag väl helt enkelt inte kär längre.

För ett par år sedan, hmm, tror det är närmare sju år sedan, träffade jag på honom på en fest. Han var där med sin fästmö. P var sig lik, och han satt hela tiden och skissade på en servett. Kunde dock inte för allt i världen förstå vad jag en gång hade sett hos honom.

Min första riktiga kärlek inträffade i gymnasiet. Eller, egentligen ett år efter gymnasiet. Jag hade gått i samma klass som F. Vi hade varit vänner, ganska goda vänner, och jag hade väl alltid haft ett gott öga till honom. Han var dock en av de "populära". Alltid omringad av andra. Ständigt vald till "Årets clown" på skolan. Var tillsammans med äldre tjejer.
Så, ett år efter gymnasiet, ringde han upp mig. Han och hans kompisar hade suttit en kväll och pratat om att de ville gå på blind dates. Nu undrade F om jag kunde tänka mig att gå på blind date med en kompis till honom, samtidigt som min väninna H (och fd klasskamrat till mig och F) gick på blind date med en annan av hans vänner. Visst, tyckte vi. Vilken rolig grej!
Blind daterna var väl knappast några höjdare, men vi blev goda vänner med grabbarna, och började umgås en hel del med dem och F. Jag bodde inte i Stockholm vid denna tidpunkt (pendlade dock dit hela gymnasiet. 4 timmars resväg totalt varje dag..), men åkte dit på fredag kvällen och hem igen på söndagen. Bodde hos väninnan H och hade "the time of my life". Jag tror vi umgicks med F och hans vänner nästan varje helg i 6 månaders tid. Hemmafester mest. Fantastiskt roliga, fulla med upptåg.
H föll för Fs kompis T, och jag föll som en fura för F. Dock vågade jag självklart aldrig visa det för honom, osäker på mig själv som jag alltid varit. Han höll sig dock alltid i närheten av mig, och en sommardag tog han t o m båten till min hemstad, ihop med en vän. Vi satt i båten nere i idylliska hamnen och drack öl en kväll. Jag blev förkrossad när han visade intresse för min barndomsvän M som var med i båten, men som tur var hände inget mellan dem.
Sedan ryckte F in i lumpen, och de roliga helgerna i Stockholm fick ett abrupt slut. Vi sågs mer sällan, men hördes desto mer. Han började ringa mig mitt i nätterna (jag hade egen telefon fastän jag bodde hemma), oftast omringad av lumparpolare. Ganska ofta med ett par öl innanför västen. Jag förstod aldrig vad han ville.
En kväll var jag ute på krogen i min hemstad. Inte helt nykter får jag för mig att jag skall blotta mitt arma hjärta. Jag ringer F och säger som det är. Att jag är kär i honom. Han fnittrar till och frågar om han hört rätt. Jag upprepar mig en gång till, och han säger att han inte kan prata men att han skall ringa mig dagen därpå så att vi får prata vidare.
Dagen går. Jag är sjukt bakis och trött, och har tusen och åter tusen fjärilar i magen. Väntar och väntar på att telefonen skall ringa. Inte en av mina bästa dagar, kan tilläggas.
Till slut är jag så trött att jag inte orkar vänta längre, utan går och lägger mig. Någon gång under sena kvällen ringer han. Jag svarar, vi pratar men jag kan för allt i världen inte komma ihåg vad vi säger till varandra. Jag var helt enkelt så trött att jag fick total blackout. Än idag vet jag inte vad vi sade, och han fortsatte ringa under några sena kvällar, ibland lite halvonykter, men han nämnde ingenting om min kärleksförklaring eller bemöter den på något sätt. Kanske hade han gjort det den där natten som jag inte minns något av, och kanske hade jag sagt något dumt? Jag vet inte. Han fortsatte ringa i alla fall, och jag blev mer och mer sårad över att han aldrig kunde säga hur han kände. Det var bara tomt prat. Till slut fick jag nog och skrev ett brev till honom där han låg uppe i Boden. Bad honom helt enkelt att sluta ringa. Vilket han gjorde.

Saknaden blev stor, men efter ett par månader gav jag mig ut på en längre utlandsvistelse och försökte glömma honom. När jag kom hem väntade ett brev från honom, från Bosnien. Han var där i egenskap av soldat, och hade fått lite tid över att fundera. Han skrev ett hjärtskärande ärligt, öppet brev. Att han saknade mig, att han inte förstod varför jag blivit så arg och att han ångrade hur han agerat. Jag stod precis i begrepp att flytta upp till Stockholm, och lade brevet åt sidan.
Sedan gick det en tid. Jag träffade M. Vi flyttade ihop. Inget vidare bra förhållande, och någonstans i bakhuvudet kunde jag inte glömma F.
En dag hittade jag brevet. Hade grälat med M kvällen innan och kände verkligen att jag ville bryta upp. Satte mig ned och skrev ett 4 A4:or långt svar till F. Förklarade hur jag hade känt, varför jag blivit så arg etc etc. Googlade fram hans adress (han har ett väldigt ovanligt efternamn) och postade brevet.
Det gick ett par månader. Jag och M harvade på i våra svarta spår. Hans depressioner avlöste varandra. Jag drogs djupare och djupare ned i hans svärta.
Så kom ett brev en dag. Från F. Dock inte från min F. Nej, från en annan F. Med exakt samma namn! Han började med att be om ursäkt över det sena svaret. Han hade fått brevet samtidigt som han skulle åka ut till landet, och det hade sedan blivit kvar där. Han skrev att han inte var den F jag sökte, men att han önskade mig lycka till i jakten på kärleken.
Jag blev förkrossad, dels av förodmjukelse över att någon annan läst mitt väldigt personliga och känslosamma brev, och dels över att jag inte hade en aning om hur jag nu skulle kunna komma i kontakt med F.

Jag stannade med M i två år till. Sedan gick det ett år innan jag träffade min nuvarande sambo. Två år senare födde jag vårt första barn.

För ett år sedan dök F upp på facebook. Han är nu gift och har två små barn, bor fem minuter från mig på andra sidan motorvägen, och är kvar i det militära. För två veckor sedan kom han hem från Afghanistan. Under den långa tiden han varit där, har jag ibland smugit mig in på hans frus facebooksida för att kolla om han är ok. Har pustat ut varje gång. Och känt en väldig massa känslor. Lättnad över att han inte blivit skadad. Skuld mot min sambo för att jag snokar upp en gammal kärlek. Och en längtan efter att veta hur allting egentligen låg till. Kände han någonsin likadant? Kommer jag någonsin att få veta?

Jag gissar att de flesta har en. "The one that got away". F är definitivt min.

Den lömskaste sjukdomen av dem alla

Idag har jag haft en gammal släkting över på annandagslunch. Inte bara min släkting, utan även min gudfar. En gudfar som överlevt två (av varandra oberoende) cancersorter, men som för en månad sedan fick dödsdomen: fyra metastaser i hjärnan. Visserligen går han nu igenom en strålbehandling, men prognosen är allt annat än god.

Ikväll när jag skjutsade hem honom, insåg jag att han förmodligen aldrig mer kommer att få fira jul. När jag var hemma igen satt jag kvar i bilen en stund och grät en skvätt över alla orättvisor i världen. Sedan skakade jag av mig sorgen, torkade tårarna, satte på mig mitt bästa mammaleende och gick in och kramade mina pojkar länge och väl. Sambon såg mina röda ögon men kommenterade ingenting. Han är ganska kass på att trösta, vilket jag i stunder som dessa kan tycka är jävligt jobbigt.

Cancer sucks.

Dag 01 – Presentera mig själv

"Presentera mig själv".

Det låter så himla lätt. Och det skulle ju kunna vara det. Lätt som en plätt. Jag skulle bara kunna kopiera och klistra in presentationen som står till höger, så hade det varit klart!

H, Stockholm, Sweden

30+ småbarnsmamma som försöker få vardagen att gå ihop. Heltidsplugg, deltidsjobb och så två småttingar på det.

Där har ni mig!

Eller inte.

Mitt namn börjar visserligen på H. Och jag är 30 +. Och jag bor i Stockholm. Och visst har jag två barn. Så långt är allting rätt.
Men det finns mer att säga än så.

Jag är till exempel inte från Stockholm ursprungligen. Nej, jag är född i en skärgårdsidyll ca 8-9 mil från Stockholm. En fin liten idyll som jag inte kunde bärga mig från att flytta ifrån när jag var ung, men som hela kroppen skriker efter nu, även om jag aldrig skulle kunna säga det högt. Jag längtar efter en bild i huvudet som jag har. En bild av hur fantastiskt det skulle vara att bo där, hur jag och mina gamla vänner skulle ringa på hos varandra och sitta och fika (Har iofs bara en gammal vän kvar där, men what the heck. I min fantasi har jag fler än så.). Hur jag och sambon skulle ha ett fint hus med trädgård där barnen kunde springa fritt. Hur vi inte skulle behöva låsa ytterdörren på natten, för där känner alla alla, och alla sover med dörrarna upplåsta. Långa springturer längs ån på helgerna. Härliga middagar med vänner och bekanta på lördagkvällen.

Jag har fått för mig att moderskapet har fått mig att tappa bort min identitet en smula, och att jag behöver flytta tillbaka till min hemstad för att återfinna den. Återfinna tryggheten och lugnet. Sluta stressa omkring.

Nu tror jag inte att det skulle bli så om jag flyttade tillbaka. I min fina, rosa fantasi har jag förträngt det faktum att jag var mobbad hela min uppväxt. Att jag får ångest varje gång jag korsar det idylliska torget, för tänk om en gammal klasskompis skulle befinna sig där. "Vad har jag på mig? Hur ser jag ut? Finns det något de kan slå ned på, och sprida vidare till andra gamla klasskompisar?". Ångest. Ren och skär ångest. En känsla av att aldrig duga.
Jag har också förträngt det faktum att alla gamla vänner (vänner funna efter avslutad skolgång, dvs), förutom en, vände mig ryggen när jag för tio år sedan packade mina väskor och "flyttade till den stora staden". Ungefär som att jag slutade att existera, fastän jag bara bodde 50 minuter bort. Så kan det gå.

Så nu bor jag här i stora staden. Har under loppet av två år fött två små välartade pojkar. Pojkar som ena sekunden är det bästa som hänt mig, och nästa sekund håller jag på och klättrar på väggarna och känner mig kvävd av deras behov. Kvävd av att alltid behöva ställa mig själv och mina egna behov åt sidan. Behöver luft. Behöver andas en smula. Men det får man aldrig säga högt, för då är man självisk och en dålig mamma.

Är sambo och förlovad med en fantastiskt snäll, tålig och ambitiös man. I maj firar vi fem år tillsammans. Relationen går på kryckor just nu, vilket jag förstått är vanligt under småbarnsåren. Ena stunden känner jag för att packa väskan (och barnen) och gå ut genom dörren. I nästa stund får jag panik över tanken att han skulle få för sig att lämna mig och vänder ut och in på mig själv för att vara honom till lags. "Velig" är mitt andra namn, som sagt.
Kärleken finns där någonstans, långt inne. Stundtals gömmer den sig och jag börjar tvivla. På mig. På honom. På oss. På framtiden. Stunderna blir längre och längre. Kommer oftare och oftare.
Han är lugn som en filbunke och väntar ut mina veliga perioder med ett oändligt tålamod. Han vet att jag kommer tillbaka. Nu har vi dock lovat varandra att ta tag i relationen innan det gått för långt. I mitten av januari har vi tid hos en familjerådgivare. Minstingen har börjat dagis då, och vi har förhoppningsvis fått tillbaka lite av energin som vi tappat under året som gått.

Jag har varit mammaledig i två år, och klättrar nu på väggarna här hemma. Under mammaledigheten fick jag för mig att jag ville skola om mig (jobbade med ett kreativt men ganska fysiskt tungt arbete tidigare), och nu pluggar jag heltid på distans. En ettårig utbildning som blir klar i höst. Jobbar även deltid med hemförsäljning av fina kläder, något jag började med i augusti. Fantastiskt roligt, och något jag hoppas kunna hålla på med i åtminstone ett år till. Sedan får vi se var livet bär..

Jag har under det senaste året insett att jag lyckats samla på mig en hel del vänner. En del har hängt med i 12-13 år, vissa i 9 år, vissa har kommit mig nära sedan jag blev mamma, vissa är på väg att komma mig nära. Jag känner mig faktiskt riktigt lyckligt lottad vad gäller vänner. Oavsett om det är internetvänner, mammavänner eller vänner från förr. Har alltid fått för mig att jag är så jäkla ensam jämt, men nu kan jag faktiskt inte säga att jag är det. Jag har en hel drös med människor runt omkring mig som bryr sig, och herrejäklar, vad jag är tacksam för det!!

Som person är jag envis, har ett humör som heter duga, har sjukt höga förväntningar på mig själv (och därmed även på alla i min omgivning, vilket jag måste sluta med eftersom jag blir så jäkla besviken på folk jämt och ständigt, vilket jag inte har rätt att bli..), är mån om att alla skall ha det bra (omtänksam heter det visst), ger kanske sken av att ha landat på alla fyra, men är innerst inne väldigt osäker på det mesta.
Ganska glad är jag dock. Även om jag har en förkärlek för att se allting i svart. Men svart är en jäkligt snygg färg, å andra sidan.

30 dagar

Denna utmaning har jag sett i en hel del bloggar på sistone, och varit väldigt sugen på att genomföra. So be it!

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Bloggdags!

Jag vet inte hur många bloggar jag startat och avslutat vid det här laget. Min första blogg kom online 1999, men då visste jag inte vad ordet "blogg" var. Då hette det kort och gott: "Dagbok på nätet". Jag skulle göra en längre utlandsresa och ville hålla kontakt med vänner och familj. Sedan fick dagboken vara kvar när jag kom hem. Den har kommit och gått i 11, snart 12, års tid. Under olika namn, på olika plattformer, på svenska, på engelska och så på svenska igen. "Velig" är mitt andra namn..
Många gånger har den stängts ner för att "fel" folk hittat till den. Nära familjemedlemmar som läst lite för mkt. Chefer på tidigare arbetsplatser som läst lite för mkt. Många snöpliga slut, hastiga nedstängningar med en ihållande klump i magen.
Jag har en förmåga att lämna ut mig själv på ett sätt som kanske inte alltid är så bra. Samtidigt som jag har ett stort behov av att skriva av mig. Att få respons. Att synas, men ändå inte bli sedd i verkligheten.
Vänner som fått följa även mina anonyma bloggar kommer förmodligen att tveka innan de lägger denna blogg bland sina favoriter, just pga att det kommit och gått så många bloggar under åren. Men denna hoppas jag att jag arbetar vidare med. Vågar ha online.
Min plats på nätet. Mitt lilla andningshål. En plats där jag kan vara mig själv, utan iklädda roller.

Bara jag.

Bara H.