Här skulle man kunna skriva mycket. Till att börja med kan jag ju skriva att mina föräldrar under tio års tid av min uppväxt, inte levde tillsammans. De skiljde sig när jag gick på lekis. Plötsligt flyttade jag, mamma och syskonen från den fina villan på landet, in till en trist lägenhet i centrum. Villan såldes och pappa skaffade sig en ännu tristare lägenhet på andra sidan ån från vår lägenhet. Där skulle vi spendera varannan helg, och jag avskydde varje minut. Pappa gjorde så gott han kunde. Lagade sin paradrätt spagetti bolognese, köpte hem Tom & Jerry-godis och gjorde i ordning ett eget rum till mig och yngsta brorsan (den äldsta behövde aldrig följa med), men i mina ögon dög det inte. Jag ville hem till mamma, till mina leksaker, till katten. Pappas lägenhet var kall och dragig. Jag minns speciellt att skafferiet i det gröna köket var totalt iskallt och luktade gammal mat.
Efter ett par år flyttade pappa till en annan stad, ca 40 minuter bort. Jag var där en helg, sedan vägrade jag åka dit igen. Min bror fortsatte åka, men jag vägrade, trots att mamma vädjade.
Jag vet inte riktigt varför det skar sig så mellan mig och pappa. Varför jag prompt vägrade hälsa på. Ibland kom han hem till oss och hälsade på, och då kunde han stå och prata med mig i dörröppningen utan att jag gav honom något svar. Ett beteende som än idag ger mig skammens rosor på kinderna och en kall klump i magen.
Tio år passerade, och en dag hittade mamma och pappa tillbaka till varandra. De hade alltid varit vänner, så det var ingen stor "grej" egentligen. Pappa hade alltid funnits i kulisserna, trots att de bägge haft förhållanden med andra. De gifte sig på nytt, och plötsligt skulle pappa flytta hem till oss. Mitt i min tonårsrevolt. Det gick allt annat än smärtfritt. Vi bråkade om allt. Politik (jag var röd, han var blå), musik (Han hyllade Beatles storhet - jag menade att Oasis var det bästa som hänt musikhistorien), film (han älskade franska filmer - jag föredrog Hollywood), mat (han gillade kött - jag blev vegetarian, mest för att jävlas). I mitten stod mamma. Min fina, fina mamma. Mamma som jobbade dubbla jobb för att få ekonomin att gå ihop. Som hämtade mig varje måndag och onsdag med packad matsäck och skjutsade mig ut till stallet och de dyra ridlektionerna. Som i utbyte tvingade mig att cykla hem till en tant varje torsdag efter skolan för att lära mig spela piano för 50:-/halvtimmen. Som blev så ledsen, så ledsen när jag började länsa hennes askfat på fimpar som jag tjuvrökte på balkongen.
Jag var en ganska otacksam dotter.
Det var tonåren det. Efter ett tag lugnade det (jag) ned sig. Mamma och pappa lever än idag i ett fantastiskt harmoniskt förhållande. De behövde väl helt enkelt en paus från varandra.
Min och pappas relation är betydligt bättre idag, även om vi fortfarande undviker att diskutera politik och musik.
De är fantastiska med barnen. Ställer ofta upp och är barnvakt när vi känner att vi håller på att drunkna i bajsblöjor och sönderhackade nätter. Ger och ger av sig själva, och är fantastiska på att bekräfta mig.
När jag fyllde år i höstas sade min pappa något som fick mig att börja gråta. Han sade att de hade varit lite oroliga för mig när mitt första barn föddes (jag fick en förlossningsdepression och hade svårt att knyta an). De visste inte riktigt hur mitt moderskap skulle gå. Med tiden har han och mamma stått vid sidan av och sett mig växa in i rollen som mamma, och de hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli en sådan fantastisk mamma som jag är idag.
Det kändes fint. Den ultimata bekräftelsen på föräldraskapet, från ens egna föräldrar. Det blir nog inte större än så.
Mina föräldrar. Som jag älskar dem.
Efter ett par år flyttade pappa till en annan stad, ca 40 minuter bort. Jag var där en helg, sedan vägrade jag åka dit igen. Min bror fortsatte åka, men jag vägrade, trots att mamma vädjade.
Jag vet inte riktigt varför det skar sig så mellan mig och pappa. Varför jag prompt vägrade hälsa på. Ibland kom han hem till oss och hälsade på, och då kunde han stå och prata med mig i dörröppningen utan att jag gav honom något svar. Ett beteende som än idag ger mig skammens rosor på kinderna och en kall klump i magen.
Tio år passerade, och en dag hittade mamma och pappa tillbaka till varandra. De hade alltid varit vänner, så det var ingen stor "grej" egentligen. Pappa hade alltid funnits i kulisserna, trots att de bägge haft förhållanden med andra. De gifte sig på nytt, och plötsligt skulle pappa flytta hem till oss. Mitt i min tonårsrevolt. Det gick allt annat än smärtfritt. Vi bråkade om allt. Politik (jag var röd, han var blå), musik (Han hyllade Beatles storhet - jag menade att Oasis var det bästa som hänt musikhistorien), film (han älskade franska filmer - jag föredrog Hollywood), mat (han gillade kött - jag blev vegetarian, mest för att jävlas). I mitten stod mamma. Min fina, fina mamma. Mamma som jobbade dubbla jobb för att få ekonomin att gå ihop. Som hämtade mig varje måndag och onsdag med packad matsäck och skjutsade mig ut till stallet och de dyra ridlektionerna. Som i utbyte tvingade mig att cykla hem till en tant varje torsdag efter skolan för att lära mig spela piano för 50:-/halvtimmen. Som blev så ledsen, så ledsen när jag började länsa hennes askfat på fimpar som jag tjuvrökte på balkongen.
Jag var en ganska otacksam dotter.
Det var tonåren det. Efter ett tag lugnade det (jag) ned sig. Mamma och pappa lever än idag i ett fantastiskt harmoniskt förhållande. De behövde väl helt enkelt en paus från varandra.
Min och pappas relation är betydligt bättre idag, även om vi fortfarande undviker att diskutera politik och musik.
De är fantastiska med barnen. Ställer ofta upp och är barnvakt när vi känner att vi håller på att drunkna i bajsblöjor och sönderhackade nätter. Ger och ger av sig själva, och är fantastiska på att bekräfta mig.
När jag fyllde år i höstas sade min pappa något som fick mig att börja gråta. Han sade att de hade varit lite oroliga för mig när mitt första barn föddes (jag fick en förlossningsdepression och hade svårt att knyta an). De visste inte riktigt hur mitt moderskap skulle gå. Med tiden har han och mamma stått vid sidan av och sett mig växa in i rollen som mamma, och de hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli en sådan fantastisk mamma som jag är idag.
Det kändes fint. Den ultimata bekräftelsen på föräldraskapet, från ens egna föräldrar. Det blir nog inte större än så.
Mina föräldrar. Som jag älskar dem.
2 kommentarer:
Åh vännen, här sitter jag och lipar. Och har gjort så genom alla dina inlägg på nya bloggen... Först fattade jag inte att det var du, men sedan trillade polletten ner (nja, det gjorde den faktiskt ganska snabbt, om jag ska vara ärlig).
Förstår att tiden med pappa på annat håll måste varit jättejobbig när du inte trivdes där, och att han kom tillbaks mitt i tonårsrevolten (f-n, jag har nog aldrig haft någon, undrar om jag borde sakna det??)... Härligt att höra att ni har en så fin relation idag! Och att ni mår bra av varandra sålänge politik och musik utesluts ur diskussionen :) Musik klarar jag mig utan att diskutera, dock inte politik!!
kram!!!!
jag sitter också här med en liten klump i halsen. oj, så mycket jag inte visste, eller snarare; så mycket vi inte pratat om! jag visste ju att de varit skilda och att de gift sig igen, men allt däremellan och hur det var för dig, hade jag ingen aning om!
så fint att de bekräftat dig och din mammaroll på ett sånt sätt. visst känns det extra bra när det kommer från ens egna föräldrar? mamma sa i förbifarten häromdagen att hon beundrar mitt tålamod med barnen. jag bröt ihop, för det var det sista jag hade väntat mig. jag tycker att jag har noll tålamod med barnen och känner mig som sämsta mamman typ jämt och så säger mamma sådär. det stärkte mig oerhört och fick mig att omvärdera min syn på mig själv som mamma rätt ordentligt.
ser fram emot resten av punkterna! tänk så mycket vi inte pratat om!
kram!!
Skicka en kommentar