Det känns som om alla "aftnar" kommer med en slags förväntan. En förväntan som skiftat lite vartefter åldern har stigit. Innan jag fick barn var förväntan kring midsommar och nyår stor (Julafton bjuder inte på så stora överraskningar, så där brukar förväntningen vara densamma).
Till midsommar ville man vara ute i skärgården med krans i håret och nubbe i näven, och nyår skulle firas in under stort pompa och ståt. Gärna fin middag med vänner, och sedan fest hela natten lång.
Nu när jag blivit mamma känner jag att förväntan kring midsommar har blivit en dag med barnen, gärna ute på landet hos svärföräldrarna, med dans runt stången, jordgubbar och picknick i det gröna. Grillning och ett glas rött när barnen somnat. Lugnt och städat. Vuxet. Hittills har jag inte blivit besviken.
Nyår däremot är en annan femma. Jag skulle gärna fortsätta med de fina middagarna (dock skippar jag gärna festandet hela natten lång - denna småbarnsmamma somnar nog i soffan redan vid 22), men plötsligt uteblir alla inbjudningar. Nu har vi nämligen fått barn, och barnfamiljer göra sig icke besvär. En insikt som smugit sig på mig och sambon sedan första barnet kom.
Plötsligt räknas vi inte med. Bjuds inte in. I alla fall inte i samma utsträckning. Vissa vänner är undantag, och det hedrar dem. Men majoriteten har räknat bort oss. Kanske hör de av sig om 10-15 år, men just nu är vi ute i kylan.
Förra året bjöd vi själva in till middag. Vi bjöd både de med barn och de som ej hade barn. De med barn tackade gladeligen ja. De utan barn tackade bestämt nej när de hörde att våra barn skulle vara med.
I år har vi faktiskt fått två inbjudningar. Två inbjudningar med lite reservationer. Den ena sade rakt ut att vi inte var välkomna om vi inte hade barnvakt. (Och då pratar vi nära familjemedlem som dessutom snart blir förälder själv inom kort. Hohoho, what goes around comes around!) Den andra bjöd hjärtligt med oss till gemensamma vänner, men förvarnade oss om att värdinnan i fråga hade tänkt festa till det rejält under kvällen, då hon själv var barnfri. Min kära vän försökte på ett schysst sätt säga att barnen nog inte skulle kunna få ro i allt ståhej, och den förvarningen uppskattade jag verkligen. Vi tackade därmed nej, även om jag mer än gärna hade firat med min nära vän. Dock inte under de omständigheterna.
Att lämna bort barnen på nyår existerar inte i min värld. Inte nu i alla fall. Nyår vill jag fira med mina barn, vare sig de är vakna vid tolvslaget eller inte. Sedan om vi är hemma hos oss eller hos någon annan, det kan göra detsamma. Bara vi är tillsammans.
Men nu ser det alltså ut som att vi får fira själva i år. Något som framkallar lite ångest hos mig. Jag hade gärna sett att någon kom hit på middag, så att jag och sambon slapp sitta själva när barnen somnat. "Mys i soffan" med ett glas skumpa iklädda festkläder känns inte som något jag vill göra i dagsläget. Det känns konstlat och fel, och tenderar att bli stelt med tanke på var vår relation befinner sig i dagsläget. Och sedan skall det nya året sexas in, det är ju liksom förväntat. Och det har jag inte heller lust med.
Nej, blä för förväntningar! Blä för ångest! Och blä för vänner som inte fattar!
(Nu fattar jag att barnfria vänner visst har rätt att önska barnfria fester. Det är inte det. Jag fattar. Men det sårar lik förbannat.)
Till midsommar ville man vara ute i skärgården med krans i håret och nubbe i näven, och nyår skulle firas in under stort pompa och ståt. Gärna fin middag med vänner, och sedan fest hela natten lång.
Nu när jag blivit mamma känner jag att förväntan kring midsommar har blivit en dag med barnen, gärna ute på landet hos svärföräldrarna, med dans runt stången, jordgubbar och picknick i det gröna. Grillning och ett glas rött när barnen somnat. Lugnt och städat. Vuxet. Hittills har jag inte blivit besviken.
Nyår däremot är en annan femma. Jag skulle gärna fortsätta med de fina middagarna (dock skippar jag gärna festandet hela natten lång - denna småbarnsmamma somnar nog i soffan redan vid 22), men plötsligt uteblir alla inbjudningar. Nu har vi nämligen fått barn, och barnfamiljer göra sig icke besvär. En insikt som smugit sig på mig och sambon sedan första barnet kom.
Plötsligt räknas vi inte med. Bjuds inte in. I alla fall inte i samma utsträckning. Vissa vänner är undantag, och det hedrar dem. Men majoriteten har räknat bort oss. Kanske hör de av sig om 10-15 år, men just nu är vi ute i kylan.
Förra året bjöd vi själva in till middag. Vi bjöd både de med barn och de som ej hade barn. De med barn tackade gladeligen ja. De utan barn tackade bestämt nej när de hörde att våra barn skulle vara med.
I år har vi faktiskt fått två inbjudningar. Två inbjudningar med lite reservationer. Den ena sade rakt ut att vi inte var välkomna om vi inte hade barnvakt. (Och då pratar vi nära familjemedlem som dessutom snart blir förälder själv inom kort. Hohoho, what goes around comes around!) Den andra bjöd hjärtligt med oss till gemensamma vänner, men förvarnade oss om att värdinnan i fråga hade tänkt festa till det rejält under kvällen, då hon själv var barnfri. Min kära vän försökte på ett schysst sätt säga att barnen nog inte skulle kunna få ro i allt ståhej, och den förvarningen uppskattade jag verkligen. Vi tackade därmed nej, även om jag mer än gärna hade firat med min nära vän. Dock inte under de omständigheterna.
Att lämna bort barnen på nyår existerar inte i min värld. Inte nu i alla fall. Nyår vill jag fira med mina barn, vare sig de är vakna vid tolvslaget eller inte. Sedan om vi är hemma hos oss eller hos någon annan, det kan göra detsamma. Bara vi är tillsammans.
Men nu ser det alltså ut som att vi får fira själva i år. Något som framkallar lite ångest hos mig. Jag hade gärna sett att någon kom hit på middag, så att jag och sambon slapp sitta själva när barnen somnat. "Mys i soffan" med ett glas skumpa iklädda festkläder känns inte som något jag vill göra i dagsläget. Det känns konstlat och fel, och tenderar att bli stelt med tanke på var vår relation befinner sig i dagsläget. Och sedan skall det nya året sexas in, det är ju liksom förväntat. Och det har jag inte heller lust med.
Nej, blä för förväntningar! Blä för ångest! Och blä för vänner som inte fattar!
(Nu fattar jag att barnfria vänner visst har rätt att önska barnfria fester. Det är inte det. Jag fattar. Men det sårar lik förbannat.)
6 kommentarer:
oj, nu får jag nästan dåligt samvete över att vi kan tänka oss att fira nyår utan barnen utan att blinka!
fast å andra sidan har det nog med att göra att nyår verkligen inte betyder något särskilt för mig/oss. i år går vi på fest medan barnen är hos farmor och farfar. förra året sov vi (iaf jag, höggravid som jag var) på tolvslaget och vi hade inte firat på något särskilt sätt alls.
önskar att du kunde hitta samma inställning. det gör verkligen dagen lättare när det känns sådär. det är skittrist att en del i ens omgivning har svårt att acceptera att man numera har barn, men precis som du skriver är det ju inte helt konstigt heller. i och med att nyår är så himla hypat och förknippat med fest och alkohol passar ju inte barn in där riktigt och en fest med barn skulle innebära mycket förändringar för de som bara vill festa.
skit i hela grejen! tänk kvällen som vilken kväll som helst. ladda med film. strunta i tolvslaget. jag lovar, det går hur bra som helst! ta festen en annan dag och på era villkor.
kram!!
Oj, jag skulle aldrig vilja fira nyår utan mina ungar. Har heller aldrig gjort, men åh så jag känner igen mig!
Inte bara kring storhelger utan jämt. Jag förlorade nog 95% av mina vänner när Jasmine föddes.. och eftersom att jag är som jag är (nu duger jag när hon är stor) så anser jag att jag klarar mig utan dem nu också.
Vi har firat nyår hemma, själva med barnen i flera års tid nu. Det är jättemysigt. Vi äter gott och dricker drinkar allihop - alkoholfria till barnen förstås. ;) Lugnt och städat. Sen går vi ut och tittar på fyrverkerierna om Malva fortfarande är vaken, annars blir det bara Jasmine och jag. Eftersom att jag är barnsligt förtjust i fyrverkerier. ;)
Sen går vi in och värmer oss och barnen hoppar i säng. Enda dagen på året de får vara uppe till ett.
Maria: Tänk vad olika man kan vara! Vi kommer nog göra som du skrev, Klä oss i myskläder, äta lite gott och sedan slappa i soffan och se om man är vaken till tolvslaget! ;-)
Kram!
Sanna: Det låter som vår kommande nyårsafton. Blir nog inte så pjåkigt ändå!
okej, nu känner jag ju faktiskt att jag vill tillägga att när våra barn är stora nog att uppskatta nyår och orkar vara vakna till tolv, eller åtminstone vill försöka, kommer vi självklart att alltid alltid fira med dem (tills de själva vill göra annat ;-)! ser verkligen fram emot det och hoppas att det inte dröjer för många år :-)
Maria - Sambon resonerar exakt som dig. Han skulle inte ha några som helst problem med att lämna bort barnen över nyår nu när de är så här små. Dock skillnad när de blir större och mer "medvetna" om vad det är för dag.
Och jag förstår helt och fullt ert resonemang. Förnuftet i mig säger att det inte skulle spela barnen någon som helst roll var de firar nyår i år. Känslomässigt är det en helt annan grej..
Jag är så himla påverkad av mina egna nyårsaftnar när jag växte upp. Har liksom alltid firat med familjen, så för mig är det självklart att det är så man gör.
Alla gör olika. Alla gillar olika. Är inte det vad Aftonbladet har tutat i oss hela hösten? ;-)
(nu ska vi se om det fungerar att kommentera ikväll!)
åh, det är precis det där jag har inom mig också. nyårsaftnarna med mamma och pappa, hemma med julmust och klementiner. för mig är det också precis det som är anledningen att jag som vuxen inte tycker att nyår är något speciellt, eftersom jag aldrig haft egna barn som jag kunnat fira likadant med. och eftersom våra barn somnar vid sju vare sig det är onsdag eller lördag (åtta för storebror om vi är på fest) känns det fortfarande meningslöst att fira sådär, om de inte kan vara med.
men exakt, alla gör och tänker olika. lite lustigt att vi har samma bild inom oss, men har tagit med dem till vuxen ålder på helt olika sätt.
på festen vi var på var det ok med barn och några av gästerna hade sina med sig. vi var väldigt glada att våra inte var med. nästa år firar vi nog med barnen, hemma i vårt nya hus. storebror fattar nog grejen då och försöker kanske hålla sig vaken. kanske kan våra föräldrar komma också.
det längtar jag lite till :-)
hoppas att ni fick en fin nyår hos svärisarna! kram!
Skicka en kommentar