Idag är en sådan där dag då jag bara längtar ut. Eller, inte ut i det ordets rätta bemärkelse, utan bara härifrån. Vart som helst. Jag längtar efter ensamhet. Egentid. Lugn och ro.
Barnen är på mig som iglar. Det enda jag hör dagarna i ända är "Mamma! Mamma! Mamma!". Om det ändå bara var den stora, men nejdå, nu har lillen börjat prata också, och just ordet "mamma" är det han använder mest. Och den stora kan ännu inte säga "pappa", och verkar heller inte ha några som helst intentioner att lära sig ordet, till sambons stora sorg. Så det är mycket "mamma".
Jag tror det blivit en grej för äldsta sonen. Han vet att vi vill att han skall säga "pappa", och därför väljer han att inte göra det. Vi kanske måste avdramatisera det hela lite..
I alla fall. En liten parentes. Jag håller på att bli loco här hemma. Två små barn som sliter och drar i mig konstant, trots att sambon faktiskt är hemma och har semester denna vecka. Han kan dock röra sig obehindrat i lägenheten, sitta och surfa i lugn och ro utan att en endaste unge är framme och pockar på uppmärksamhet. Själv kan jag inte sitta själv i fem minuter innan en av dem är och hänger i mina brallor. Jag. Blir. Tokig. Skogstokig. Jag fattar inte varför de inte kan gå till pappa, när han för en gångs skull har all tid i världen. Jag förstår inte varför de är så himla mammiga bägge två. Känner verkligen inte att jag på något sätt "bundit" dem till mig. Det borde duga lika bra med pappa. Men icke.
Jag kvävs. Långsamt tappas lägenheten på syre för mig att andas. Tålamodstanken tappas långsamt ut på golvet. Tårar av frustration blinkas bort många gånger per dag. För jag vill ju inte visa barnen att jag tycker de är en "pain in the a**" just nu. Det får jag bara inte göra, även om jag just nu känner så. För så får man inte känna angående sina barn. Då är man en kass, otacksam morsa.
So be it.
Barnen är på mig som iglar. Det enda jag hör dagarna i ända är "Mamma! Mamma! Mamma!". Om det ändå bara var den stora, men nejdå, nu har lillen börjat prata också, och just ordet "mamma" är det han använder mest. Och den stora kan ännu inte säga "pappa", och verkar heller inte ha några som helst intentioner att lära sig ordet, till sambons stora sorg. Så det är mycket "mamma".
Jag tror det blivit en grej för äldsta sonen. Han vet att vi vill att han skall säga "pappa", och därför väljer han att inte göra det. Vi kanske måste avdramatisera det hela lite..
I alla fall. En liten parentes. Jag håller på att bli loco här hemma. Två små barn som sliter och drar i mig konstant, trots att sambon faktiskt är hemma och har semester denna vecka. Han kan dock röra sig obehindrat i lägenheten, sitta och surfa i lugn och ro utan att en endaste unge är framme och pockar på uppmärksamhet. Själv kan jag inte sitta själv i fem minuter innan en av dem är och hänger i mina brallor. Jag. Blir. Tokig. Skogstokig. Jag fattar inte varför de inte kan gå till pappa, när han för en gångs skull har all tid i världen. Jag förstår inte varför de är så himla mammiga bägge två. Känner verkligen inte att jag på något sätt "bundit" dem till mig. Det borde duga lika bra med pappa. Men icke.
Jag kvävs. Långsamt tappas lägenheten på syre för mig att andas. Tålamodstanken tappas långsamt ut på golvet. Tårar av frustration blinkas bort många gånger per dag. För jag vill ju inte visa barnen att jag tycker de är en "pain in the a**" just nu. Det får jag bara inte göra, även om jag just nu känner så. För så får man inte känna angående sina barn. Då är man en kass, otacksam morsa.
So be it.
