Min bästa vän och jag firar 13-årsjubileum på Valborg nästa år. 13 år låter hisnande mycket, men det känns som igår då vi gick hemma på torget med en dunk rödvinstetra och ett par tupperwaremuggar i näven. Det var första gången vi träffades "på riktigt", på en tjejmiddag hemma hos en gemensam vän.
Första gången vi träffades utan presentation däremot, var när jag jobbade i en butik i hemstaden och hon kom in som kund. Jag minns att jag beundrade hennes långa, beiga kofta och snygga frisyr. Dessutom var jag nyfiken på henne eftersom en hel del hade misstagit mig för att vara hon. Vem var denna doppelgänger egentligen? ;-)
Vi blev i alla fall vänner efter den där väldigt blöta valborgsmässoaftonen. En vänskap som har vuxit och blivit starkare med åren. Visst har det funnits gånger då vi gjort varandra besvikna. Vi är känsliga själar bägge två. Fick ofta höra från gemensamma vänner att vi måste skaffa oss lite skinn på näsan. Det har blivit ett lite stående skämt sedan dess. "Ser du inte skinnfliken? Den hänger ju där!" Jag vill dock tro att vi har kommit ur varje liten (för det har inte varit några större grejer) konflikt ännu starkare i varandra.
Det var ett par år då vi inte sågs så mkt. Min vän fick barn, och jag hade börjat leva mitt liv uppe i Stockholm. Jobbade mkt, hade flyttat ihop med M. Det blev mest telefonsamtal och några träffar på sommaren och under julen. Ibland kom min vän upp och hälsade på, vilket alltid var lika uppskattat. Var så stolt över min vän, och det var alltid så roligt att introducera henne för mina nya vänner. Hon passade liksom alltid in.
Något jag ångrar är att jag inte fanns där mer för henne när hon blev mamma. Det är något jag verkligen skulle vilja gå tillbaka i tiden och ändra på. Speciellt nu när jag själv blivit mamma och vet vad det innebär. Önskar så att jag hade fattat mer. Gjort mera. Så som hon gör för mig idag. Hon finns alltid där i periferin. Fattar när det är mycket. Skickar uppmuntrande sms eller meddelanden på fejjan. Jag kan alltid ringa, och hon fattar precis.
För det är till henne jag ringer när allting verkligen skiter sig. Som den där dagen i somras när jag avbröt vår semester på landet och var på väg att lämna min sambo. När jag satt där ensam i bilen och grät var det henne jag ringde för att få stöd och tröst. Det var så självklart.
Under det senaste året har vi setts mycket mer än vi gjort sedan jag flyttade till Stockholm, och jag är så jävla glad över det. Jag behöver verkligen henne i mitt liv, och jag är tacksam över att hon finns.
Älskar dig, J!
Sedan har jag flera nära vänner. Fina M som tyvärr bor långt bort nu men som alltid finns där. Kommer alltid ihåg viktiga saker, sådant där som andra kanske glömmer bort.
Vi lever i ungefär samma livssituation just nu, och jag känner att vi verkligen kan förstå och stötta varandra. Det blir många meddelanden på fejjan när det behöver ventileras. Även om det aldrig är roligt när vänner har det tufft, känns det ändå skönt att veta att man inte är ensam om sina tankar.
Underbara T är en annan nära vän jag verkligen värdesätter. Vi har känt varandra i snart åtta år, och jag är så glad över att hon fortsatte vara min vän trots att det tog slut mellan mig och M (de var kollegor och vänner). Liksom M, finns alltid T ett telefonsamtal bort. T är en otroligt varm person. Tålmodig. En fantastisk lyssnare. Och det finns få människor som kan få mig att må så bra i mig själv, som T kan. Alltid när vi setts känner jag mig laddad med ny positiv energi. Sådana människor är underbara!
Vänner. Livets guldkant. Jag älskar mina.
Första gången vi träffades utan presentation däremot, var när jag jobbade i en butik i hemstaden och hon kom in som kund. Jag minns att jag beundrade hennes långa, beiga kofta och snygga frisyr. Dessutom var jag nyfiken på henne eftersom en hel del hade misstagit mig för att vara hon. Vem var denna doppelgänger egentligen? ;-)
Vi blev i alla fall vänner efter den där väldigt blöta valborgsmässoaftonen. En vänskap som har vuxit och blivit starkare med åren. Visst har det funnits gånger då vi gjort varandra besvikna. Vi är känsliga själar bägge två. Fick ofta höra från gemensamma vänner att vi måste skaffa oss lite skinn på näsan. Det har blivit ett lite stående skämt sedan dess. "Ser du inte skinnfliken? Den hänger ju där!" Jag vill dock tro att vi har kommit ur varje liten (för det har inte varit några större grejer) konflikt ännu starkare i varandra.
Det var ett par år då vi inte sågs så mkt. Min vän fick barn, och jag hade börjat leva mitt liv uppe i Stockholm. Jobbade mkt, hade flyttat ihop med M. Det blev mest telefonsamtal och några träffar på sommaren och under julen. Ibland kom min vän upp och hälsade på, vilket alltid var lika uppskattat. Var så stolt över min vän, och det var alltid så roligt att introducera henne för mina nya vänner. Hon passade liksom alltid in.
Något jag ångrar är att jag inte fanns där mer för henne när hon blev mamma. Det är något jag verkligen skulle vilja gå tillbaka i tiden och ändra på. Speciellt nu när jag själv blivit mamma och vet vad det innebär. Önskar så att jag hade fattat mer. Gjort mera. Så som hon gör för mig idag. Hon finns alltid där i periferin. Fattar när det är mycket. Skickar uppmuntrande sms eller meddelanden på fejjan. Jag kan alltid ringa, och hon fattar precis.
För det är till henne jag ringer när allting verkligen skiter sig. Som den där dagen i somras när jag avbröt vår semester på landet och var på väg att lämna min sambo. När jag satt där ensam i bilen och grät var det henne jag ringde för att få stöd och tröst. Det var så självklart.
Under det senaste året har vi setts mycket mer än vi gjort sedan jag flyttade till Stockholm, och jag är så jävla glad över det. Jag behöver verkligen henne i mitt liv, och jag är tacksam över att hon finns.
Älskar dig, J!
Sedan har jag flera nära vänner. Fina M som tyvärr bor långt bort nu men som alltid finns där. Kommer alltid ihåg viktiga saker, sådant där som andra kanske glömmer bort.
Vi lever i ungefär samma livssituation just nu, och jag känner att vi verkligen kan förstå och stötta varandra. Det blir många meddelanden på fejjan när det behöver ventileras. Även om det aldrig är roligt när vänner har det tufft, känns det ändå skönt att veta att man inte är ensam om sina tankar.
Underbara T är en annan nära vän jag verkligen värdesätter. Vi har känt varandra i snart åtta år, och jag är så glad över att hon fortsatte vara min vän trots att det tog slut mellan mig och M (de var kollegor och vänner). Liksom M, finns alltid T ett telefonsamtal bort. T är en otroligt varm person. Tålmodig. En fantastisk lyssnare. Och det finns få människor som kan få mig att må så bra i mig själv, som T kan. Alltid när vi setts känner jag mig laddad med ny positiv energi. Sådana människor är underbara!
Vänner. Livets guldkant. Jag älskar mina.
1 kommentar:
åh, jag känner precis som du. när min bästa vän här nere blev mamma fanns jag inte för henne för fem öre. jag var överexalterad över att hon var med barn och det var så mysigt att träffa lille E första gången (och alla andra gånger), men att det tog en vecka innan jag ens fick kontakt med henne efter förlossningen reflekterade jag inte över då (mer än att jag var så nyfiken, förstås). hon mådde skit rent ut sagt och jag babblade nog bara på om hur mysigt det måste vara att ha en bebis.
precis som fmed J för dig, har hon ställt upp till 100% när jag blivit mamma och inte haft det så lätt ibland.
fy så jag skäms över det.
jag är så glad att du finns, H! jag hoppas att du vet det. precis som du skriver är det skönt att ha någon i samma situation, som man kan ösa allt över och som förstår. och det bästa är ju att det inte bara är det, att vi har så mycket annat att prata om också. ser så himla mycket fram emot ditt nästa besök hit!
kram, M
Skicka en kommentar