Idag har jag haft en gammal släkting över på annandagslunch. Inte bara min släkting, utan även min gudfar. En gudfar som överlevt två (av varandra oberoende) cancersorter, men som för en månad sedan fick dödsdomen: fyra metastaser i hjärnan. Visserligen går han nu igenom en strålbehandling, men prognosen är allt annat än god.
Ikväll när jag skjutsade hem honom, insåg jag att han förmodligen aldrig mer kommer att få fira jul. När jag var hemma igen satt jag kvar i bilen en stund och grät en skvätt över alla orättvisor i världen. Sedan skakade jag av mig sorgen, torkade tårarna, satte på mig mitt bästa mammaleende och gick in och kramade mina pojkar länge och väl. Sambon såg mina röda ögon men kommenterade ingenting. Han är ganska kass på att trösta, vilket jag i stunder som dessa kan tycka är jävligt jobbigt.
Cancer sucks.
Ikväll när jag skjutsade hem honom, insåg jag att han förmodligen aldrig mer kommer att få fira jul. När jag var hemma igen satt jag kvar i bilen en stund och grät en skvätt över alla orättvisor i världen. Sedan skakade jag av mig sorgen, torkade tårarna, satte på mig mitt bästa mammaleende och gick in och kramade mina pojkar länge och väl. Sambon såg mina röda ögon men kommenterade ingenting. Han är ganska kass på att trösta, vilket jag i stunder som dessa kan tycka är jävligt jobbigt.
Cancer sucks.
1 kommentar:
Ja fy. Jag gråter hela tiden. Jävla skitsjukdom.
Skicka en kommentar