Oj, vilken knepig fråga. Jag måste säga att jag föredrog gårdagens "Det här åt jag idag"! ;-)
Kärlek. Jag tycker att det finns olika slags kärlek.
Det finns kärlek man hyser för nära, kära vänner. Man blir glad och varm i kroppen när man ser ett kärt namn på displayen när mobilen ringer. Eller får en fin kommentar på fejjan. Eller ett sms. Det krävs så lite för att man skall känna så mycket.
Sedan finns det kärlek man hyser till sin egna familj. Till sina föräldrar och sina syskon. En självklar kärlek som bara "är".
Kärlek till ens egna barn är däremot något så starkt att det inte ens går att beskriva. Men jag skall göra mitt bästa.
Jag hade väldigt svårt att knyta an till bägge mina barn. Jag fick förlossningsdepressioner efter bägge förlossningarna, och det tog lång tid innan jag kände den där förälskelsen som all pratar om (och som för alla verkar vara så jäkla omedelbar och självklar, något jag alltid avundats dem..).
Men nu. Oj, vilken kärlek! Det räcker att storebror tittar på mig med bus i blicken, för att jag skall känna hur hela kroppen blir alldeles varm och ögonen tåras. Eller att lillebror kommer krypandes och lägger sin lena persikokind mot mitt knä, bara för att tanka lite närhet.
När de gör något extra gulligt/roligt kan det hända att jag börjar gråta av rörelse. Speciellt om det är flera i närheten som tittar på. Då får jag torka tårarna i smyg. Man vill ju inte framstå som värsta blödiga morsan! Men jag är så jävla stolt över mina barn. Ibland (ganska ofta skall erkännas..) driver de mig till vansinne, men herregud vad jag älskar dem! Skulle inte byta bort dem för något!
Kärlek till ens partner är något annat. En trygghet. En känsla av samhörighet. "Vi två mot världen".
Den känslan saknar jag just nu. Den glimtar fram ibland. Som igår när sambon kom hem från jobbmötet iklädd den nya julklappströjan. Då slog hjärtat ett extra skutt och det pirrade till i magen, för fasen vad snygg han var! Och det är han och jag!
Däremot saknar jag den passionerade kärleken. Den har jag aldrig någonsin fått uppleva. Det är en stor saknad hos mig, och jag känner mig lite ledsen över att jag kanske aldrig kommer att få uppleva den. Jag har bara upplevt den "förnuftiga" kärleken. Aldrig den galna, "jag kan inte vistas i samma rum som dig utan att få dåndimpen"-kärleken.
Finns den, eller är den bara en myt, skapad av Harlequin-förlaget?
Kärlek. Jag tycker att det finns olika slags kärlek.
Det finns kärlek man hyser för nära, kära vänner. Man blir glad och varm i kroppen när man ser ett kärt namn på displayen när mobilen ringer. Eller får en fin kommentar på fejjan. Eller ett sms. Det krävs så lite för att man skall känna så mycket.
Sedan finns det kärlek man hyser till sin egna familj. Till sina föräldrar och sina syskon. En självklar kärlek som bara "är".
Kärlek till ens egna barn är däremot något så starkt att det inte ens går att beskriva. Men jag skall göra mitt bästa.
Jag hade väldigt svårt att knyta an till bägge mina barn. Jag fick förlossningsdepressioner efter bägge förlossningarna, och det tog lång tid innan jag kände den där förälskelsen som all pratar om (och som för alla verkar vara så jäkla omedelbar och självklar, något jag alltid avundats dem..).
Men nu. Oj, vilken kärlek! Det räcker att storebror tittar på mig med bus i blicken, för att jag skall känna hur hela kroppen blir alldeles varm och ögonen tåras. Eller att lillebror kommer krypandes och lägger sin lena persikokind mot mitt knä, bara för att tanka lite närhet.
När de gör något extra gulligt/roligt kan det hända att jag börjar gråta av rörelse. Speciellt om det är flera i närheten som tittar på. Då får jag torka tårarna i smyg. Man vill ju inte framstå som värsta blödiga morsan! Men jag är så jävla stolt över mina barn. Ibland (ganska ofta skall erkännas..) driver de mig till vansinne, men herregud vad jag älskar dem! Skulle inte byta bort dem för något!
Kärlek till ens partner är något annat. En trygghet. En känsla av samhörighet. "Vi två mot världen".
Den känslan saknar jag just nu. Den glimtar fram ibland. Som igår när sambon kom hem från jobbmötet iklädd den nya julklappströjan. Då slog hjärtat ett extra skutt och det pirrade till i magen, för fasen vad snygg han var! Och det är han och jag!
Däremot saknar jag den passionerade kärleken. Den har jag aldrig någonsin fått uppleva. Det är en stor saknad hos mig, och jag känner mig lite ledsen över att jag kanske aldrig kommer att få uppleva den. Jag har bara upplevt den "förnuftiga" kärleken. Aldrig den galna, "jag kan inte vistas i samma rum som dig utan att få dåndimpen"-kärleken.
Finns den, eller är den bara en myt, skapad av Harlequin-förlaget?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar