2011

Jag är inget vidare på nyårslöften. De bryts ändå alltid. Däremot tycker jag om att sätta upp mål. Mål är inte alltid menat att man skall nå, men man skall ha en strävan efter dem. Att bryta ett löfte eller att inte nå fram till målet. Det är två skilda saker för mig. Att bryta ett löfte känns som ett nederlag, men att inte nå fram till mål - ja, då har jag i alla fall gjort mitt bästa!

Så, here it goes.

Mina mål för 2011:

* Jag skall försöka få större tålamod när det gäller barnen.

* Jag skall ta min examen. I oktober är det dags!

* Jag skall (i god tid) ordna en bra praktikplats inför höstens praktikperiod.

* Jag skall återuppta löpträningen. Följande lopp står på önskelistan inför året: Vårruset, Tjejmilen, Trosa Stadslopp, Södertälje Stadslopp, Midnattsloppet, Tjurruset. Jag hoppas kunna delta i åtminstone fyra av dem.

* Jag skall köra järnet på mitt deltidsjobb i januari/februari/mars. Däremot, om jag upptäcker att det blir strul som suger onödig energi, då skall jag inte fortsätta till hösten, hur roligt det än må vara.

* Energitjuvar över lag skall jag försöka rensa bort så bra det bara går. Och jag skall försöka att inte ta åt mig så förbannat av allting. Ta ett steg tillbaka. Utvärdera situationen. Återkomma med replik i lugn och ro.

* Jag skall gå ned de sista 7 kilona från graviditeterna. I höstas hade jag bara 3 kilo kvar, men sjukdomar, stress och en allmänt sunkig vardag har gjort att jag gått upp 4 kilo igen. Nu skall de bort! Har tid hos en Cambridgekonsulent på måndag kväll. Min granne har loosat 30 pannor under hösten. Då kan jag fasen gå ned 7 under våren. Först med två veckors ren kur, sedan med nyttig kost och träning. Blir nog fint som snus, det!

* Jag skall få min och sambons haltande relation på rätt köl. Eller, inte jag. VI skall fixa det. Tillsammans med en terapeut som tar 1200:-/120 minuter. Puh. Det kommer dock att vara värt det. En investering i framtiden. I familjen.

* Jag skall försöka få ned den där boken i pränt. Den där boken som legat och pyrt i bakhuvudet på mig under tre års tid.

Där har ni mina mål inför det nya året. 2011. Det skall bli ett bra år.

Vad har ni för mål?

Gott Nytt År!

Ni föräldrar med små spädisar.. Ni skippar alkoholen ikväll, va? Åtminstone en av er. Den andra får sova på soffan, tycker jag.

Vi säger så.

Dag 07 - Min bästa vän

Min bästa vän och jag firar 13-årsjubileum på Valborg nästa år. 13 år låter hisnande mycket, men det känns som igår då vi gick hemma på torget med en dunk rödvinstetra och ett par tupperwaremuggar i näven. Det var första gången vi träffades "på riktigt", på en tjejmiddag hemma hos en gemensam vän.
Första gången vi träffades utan presentation däremot, var när jag jobbade i en butik i hemstaden och hon kom in som kund. Jag minns att jag beundrade hennes långa, beiga kofta och snygga frisyr. Dessutom var jag nyfiken på henne eftersom en hel del hade misstagit mig för att vara hon. Vem var denna doppelgänger egentligen? ;-)

Vi blev i alla fall vänner efter den där väldigt blöta valborgsmässoaftonen. En vänskap som har vuxit och blivit starkare med åren. Visst har det funnits gånger då vi gjort varandra besvikna. Vi är känsliga själar bägge två. Fick ofta höra från gemensamma vänner att vi måste skaffa oss lite skinn på näsan. Det har blivit ett lite stående skämt sedan dess. "Ser du inte skinnfliken? Den hänger ju där!" Jag vill dock tro att vi har kommit ur varje liten (för det har inte varit några större grejer) konflikt ännu starkare i varandra.

Det var ett par år då vi inte sågs så mkt. Min vän fick barn, och jag hade börjat leva mitt liv uppe i Stockholm. Jobbade mkt, hade flyttat ihop med M. Det blev mest telefonsamtal och några träffar på sommaren och under julen. Ibland kom min vän upp och hälsade på, vilket alltid var lika uppskattat. Var så stolt över min vän, och det var alltid så roligt att introducera henne för mina nya vänner. Hon passade liksom alltid in.

Något jag ångrar är att jag inte fanns där mer för henne när hon blev mamma. Det är något jag verkligen skulle vilja gå tillbaka i tiden och ändra på. Speciellt nu när jag själv blivit mamma och vet vad det innebär. Önskar så att jag hade fattat mer. Gjort mera. Så som hon gör för mig idag. Hon finns alltid där i periferin. Fattar när det är mycket. Skickar uppmuntrande sms eller meddelanden på fejjan. Jag kan alltid ringa, och hon fattar precis.
För det är till henne jag ringer när allting verkligen skiter sig. Som den där dagen i somras när jag avbröt vår semester på landet och var på väg att lämna min sambo. När jag satt där ensam i bilen och grät var det henne jag ringde för att få stöd och tröst. Det var så självklart.

Under det senaste året har vi setts mycket mer än vi gjort sedan jag flyttade till Stockholm, och jag är så jävla glad över det. Jag behöver verkligen henne i mitt liv, och jag är tacksam över att hon finns.

Älskar dig, J!

Sedan har jag flera nära vänner. Fina M som tyvärr bor långt bort nu men som alltid finns där. Kommer alltid ihåg viktiga saker, sådant där som andra kanske glömmer bort.
Vi lever i ungefär samma livssituation just nu, och jag känner att vi verkligen kan förstå och stötta varandra. Det blir många meddelanden på fejjan när det behöver ventileras. Även om det aldrig är roligt när vänner har det tufft, känns det ändå skönt att veta att man inte är ensam om sina tankar.

Underbara T är en annan nära vän jag verkligen värdesätter. Vi har känt varandra i snart åtta år, och jag är så glad över att hon fortsatte vara min vän trots att det tog slut mellan mig och M (de var kollegor och vänner). Liksom M, finns alltid T ett telefonsamtal bort. T är en otroligt varm person. Tålmodig. En fantastisk lyssnare. Och det finns få människor som kan få mig att må så bra i mig själv, som T kan. Alltid när vi setts känner jag mig laddad med ny positiv energi. Sådana människor är underbara!

Vänner. Livets guldkant. Jag älskar mina.

Dag 06 - Min dag

Min dag började strax efter 07.00 när äldsta sonen kom in till oss och kröp ned bredvid mig. Där låg han och mös en stund innan han tyckte det var dags för oss att gå upp. Utan att jag behövde be om det, tog sambon bägge barnen och lät mig sova vidare. Fantastiskt skönt.
Strax innan tolv tyckte han att jag kunde ha sovit klart, och lät barnen väcka mig. Det blev en snabb frukost för mig medan barnen åt lunch, sedan snabb dusch och iväg till Andys Lekland. Där åt jag och sambon lunch medan barnen fick dela på en tallrik pannkakor. Mkt uppskattat. Speciellt grädden.
Sedan var det lek och upptåg i väldigt många timmar. Jag var helt slut när vi satte oss i bilen och åkte därifrån.
Nu har jag precis nattat äldsta sonen och väntar på att sambon skall natta klart den yngsta. Sedan blir det vin, film och delikatesser.

En bra dag idag. Härligt. Den behövdes.

Andys bacill-land

Idag fick vi nog av att stirra på våra fyra väggar. Ungarna klättrar på desamma, och snart även vi. En tur till Andys Lekland i Sickla fick det bli. Eller Andys Bacill-land som sambon föredrar att kalla det, bacillskräck som han har. Å andra sidan ligger det nog ganska mkt i det han säger...

Lite kändisspotting blev det i alla fall. Alltid lika fräscha Sanna Lundell var där med sina kids. Fina Olga hade de coolaste paljettleggingsen jag någonsin sett. Och lilla Lo tultade omkring och var allmänt söt. Igors frippa var fantastisk, och jag sörjer lite att min äldsta nog aldrig kommer att bli så där skönlockig.

Annars var det mest värmdömorsor där. Jag tappade räkningen på hur många Odd Molly-tunikor och Acne-jeans jag såg. Men det var många...

Nu är vi hemma igen. Vet inte vilka som är tröttast. Barnen eller vi. Nu äter de nalle puh-mackisar med tacofärs. Vi köpte med oss lite ost och salami från delibutiken i Sickla, så ikväll öppnar vi en flaska chianti och frossar i godsaker när barnen har somnat. Blir nog bra.

För övrigt har nyårsångesten försvunnit. Svärmor ringde imorse. Deras nyårsgalej hade blivit inställt och hon gav oss tre alternativ:

1. Vi kommer hem till dem och äter middag.
2. De kommer hit och har med sig middag.
3. De har hand om barnen och vi gör vad vi vill.

Vi valde det första alternativet. Visst blir det mycket punktbevakning av barnen pga alla trappor och ömtåliga antikviteter, men alternativ 2 hade inneburit att jag får städa som en galning imorgon (det ser ut som sju svåra år här hemma just nu..), och det pallar jag inte. Och alternativ 3 är som ni redan vet inte aktuellt för mig. Jag vill fira nyår med mina barn. Punkt.

Det blir nog bra det här.

Sprang för övrigt på en gammal bekant på hemvägen. Vi jagade pojkband kors och tvärs över staden i mitten av 90-talet. Hon blev glad över att se mig och sade att vi skulle höras på fejjan om att ta en fika någon gång. Jag höll med och vi skiljdes åt. Efter ett par steg insåg jag att hon var en av dem som försvann i min stora kompisrensning på fejjan för ett par månader sedan.. Verkar inte som om hon märkt det, men det lär hon väl göra om inget annat. Det är andra gången inom loppet av en månad som jag springer på en person som jag "sållat bort" från fejjan.
Sambon tycker att jag är sjukt pinsam och vill sjunka genom jorden varje gång..

Note-to-self: Var inte så jäkla snabb med att trycka på "delete"-knappen nästa gång. Du kan mkt väl springa på personen i fråga när du minst anar det..!

Nu har jag ett glas Chianti med mitt namn på som väntar på mig. Tjing!

Dag 05 – Vad är kärlek?

Oj, vilken knepig fråga. Jag måste säga att jag föredrog gårdagens "Det här åt jag idag"! ;-)

Kärlek. Jag tycker att det finns olika slags kärlek.
Det finns kärlek man hyser för nära, kära vänner. Man blir glad och varm i kroppen när man ser ett kärt namn på displayen när mobilen ringer. Eller får en fin kommentar på fejjan. Eller ett sms. Det krävs så lite för att man skall känna så mycket.

Sedan finns det kärlek man hyser till sin egna familj. Till sina föräldrar och sina syskon. En självklar kärlek som bara "är".

Kärlek till ens egna barn är däremot något så starkt att det inte ens går att beskriva. Men jag skall göra mitt bästa.
Jag hade väldigt svårt att knyta an till bägge mina barn. Jag fick förlossningsdepressioner efter bägge förlossningarna, och det tog lång tid innan jag kände den där förälskelsen som all pratar om (och som för alla verkar vara så jäkla omedelbar och självklar, något jag alltid avundats dem..).
Men nu. Oj, vilken kärlek! Det räcker att storebror tittar på mig med bus i blicken, för att jag skall känna hur hela kroppen blir alldeles varm och ögonen tåras. Eller att lillebror kommer krypandes och lägger sin lena persikokind mot mitt knä, bara för att tanka lite närhet.
När de gör något extra gulligt/roligt kan det hända att jag börjar gråta av rörelse. Speciellt om det är flera i närheten som tittar på. Då får jag torka tårarna i smyg. Man vill ju inte framstå som värsta blödiga morsan! Men jag är så jävla stolt över mina barn. Ibland (ganska ofta skall erkännas..) driver de mig till vansinne, men herregud vad jag älskar dem! Skulle inte byta bort dem för något!

Kärlek till ens partner är något annat. En trygghet. En känsla av samhörighet. "Vi två mot världen".
Den känslan saknar jag just nu. Den glimtar fram ibland. Som igår när sambon kom hem från jobbmötet iklädd den nya julklappströjan. Då slog hjärtat ett extra skutt och det pirrade till i magen, för fasen vad snygg han var! Och det är han och jag!

Däremot saknar jag den passionerade kärleken. Den har jag aldrig någonsin fått uppleva. Det är en stor saknad hos mig, och jag känner mig lite ledsen över att jag kanske aldrig kommer att få uppleva den. Jag har bara upplevt den "förnuftiga" kärleken. Aldrig den galna, "jag kan inte vistas i samma rum som dig utan att få dåndimpen"-kärleken.

Finns den, eller är den bara en myt, skapad av Harlequin-förlaget?

Lugnet efter stormen

Köket är fixat. Risotton uppskattad och uppäten. Barnen har nya blöjor, pyjamas och har borstat tänderna. Soffkuddarna är återigen i soffan.

En enkel espresso framför datorn en stund. Barnen leker med duplo inne på sitt rum.

Jag känner lugnet sprida sig i kroppen. Pulsen saktar ned. Spända muskler slappnar av.

Nu skall jag vara en duktig lekmorsa och bygga med duplo en stund. Sedan är det sagor och nattning. Förmodligen ensam eftersom sambon fortfarande lyser med sin frånvaro. Det får gå det med.