Det har blivit dåligt med uppdateringar här de sista dagarna. Har så mycket jag vill skriva, men tiden och orken finns inte. Hjärnan går på lågvarv pga kuren, och energin är som bortblåst pga upphackade nätter. Och i bakhuvudet pockar Villemo med sin uppmärksamhet, men jag hinner aldrig skriva ned vad hon säger.
Sedan har jag en obstinat två-åring som behöver komma tillbaka till dagis för att få lite mer stimulans och lite fler utmaningar. Tråkmamman säger bara "nej" hela tiden, och ingenting får man göra. Inte ens leka i toaletten med lillebror..
Tålamodet prövas hundratals gånger per dag. Ibland klarar det testet, ibland inte. De gånger jag höjer rösten mot mitt älskade barn sticker det till i hjärtat av ångest. Sedan hänger ömheten i halsen kvar hela dagen som en ständig påminnelse av mitt misslyckande som mamma.
Jag blir bara så ledsen och uppgiven när han inte lyssnar. Arg och rädd när han är för hårdhänt med lillebror. Förbannad när han gång på gång kastar ned kuddarna från soffan (alla 13) när jag sagt att han inte får. Panisk när han öppnar balkongdörren och släpper ut sin krypande lillebror i snön, och jag upptäcker det 2 minuter senare..
Han lyssnar inte på mig. Han lyssnar inte på sin pappa. Han gör allt han inte får, och han gör det med ett gapskratt. Jag känner att jag börjat (eller redan har) tappat kontrollen över honom, och jag tror det beror på att han varit hemma så mycket.
Jag är ingen lekmorsa som hänger över ungarna hela dagarna. Jag önskar att jag var det, men jag fixar bara inte det. Och mina barn har lärt sig att leka självständigt. Mer och mer tillsammans sedan lillebror börjar bli stor. De verkar nöjda med det. Så länge storebror går på dagis, dvs.
Vi behöver komma tillbaka till vardagen. Storebror behöver ha tillbaka sina gamla rutiner. Träffa sina kompisar. Inte glo på en trött, tråkig mamma hela dagarna. Och jag behöver ha mig själv tillbaka.
Försöker hålla näsan ovanför ytan. Det är svårt, men jag simmar allt jag kan. Ha tålamod med mig.
Så, nu är det färdiggnällt. Godnatt på er!
Sedan har jag en obstinat två-åring som behöver komma tillbaka till dagis för att få lite mer stimulans och lite fler utmaningar. Tråkmamman säger bara "nej" hela tiden, och ingenting får man göra. Inte ens leka i toaletten med lillebror..
Tålamodet prövas hundratals gånger per dag. Ibland klarar det testet, ibland inte. De gånger jag höjer rösten mot mitt älskade barn sticker det till i hjärtat av ångest. Sedan hänger ömheten i halsen kvar hela dagen som en ständig påminnelse av mitt misslyckande som mamma.
Jag blir bara så ledsen och uppgiven när han inte lyssnar. Arg och rädd när han är för hårdhänt med lillebror. Förbannad när han gång på gång kastar ned kuddarna från soffan (alla 13) när jag sagt att han inte får. Panisk när han öppnar balkongdörren och släpper ut sin krypande lillebror i snön, och jag upptäcker det 2 minuter senare..
Han lyssnar inte på mig. Han lyssnar inte på sin pappa. Han gör allt han inte får, och han gör det med ett gapskratt. Jag känner att jag börjat (eller redan har) tappat kontrollen över honom, och jag tror det beror på att han varit hemma så mycket.
Jag är ingen lekmorsa som hänger över ungarna hela dagarna. Jag önskar att jag var det, men jag fixar bara inte det. Och mina barn har lärt sig att leka självständigt. Mer och mer tillsammans sedan lillebror börjar bli stor. De verkar nöjda med det. Så länge storebror går på dagis, dvs.
Vi behöver komma tillbaka till vardagen. Storebror behöver ha tillbaka sina gamla rutiner. Träffa sina kompisar. Inte glo på en trött, tråkig mamma hela dagarna. Och jag behöver ha mig själv tillbaka.
Försöker hålla näsan ovanför ytan. Det är svårt, men jag simmar allt jag kan. Ha tålamod med mig.
Så, nu är det färdiggnällt. Godnatt på er!
2 kommentarer:
Man får längta efter dagis!
kram
Det där låter precis som Jasmine. Fast det var förstås en eeevighet sen. Kan trösta dig med att det går över. Hon lyssnade föressten inte heller.
Kram!
Skicka en kommentar