Jag har två bröder. Den ena är ett par år äldre, och den andra ganska så många par år äldre, tillika halvbror.
Under min uppväxt var min äldsta bror mer som en extrapappa (eftersom mina föräldrar vid denna tidpunkt var skilda), och jag såg inte så mkt av honom. Han pluggade och pendlade, och när han var hemma satt han mest instängd på sitt rum och lyssnade på Depeche Mode och 80-talssynth.
Min mellanbror och jag delade rum tills vi gick på högstadiet, och vi var som katt och hund. Ett tag hade vi till och med en röd tejplinje som delade av rummet, och den andre fick inte korsa gränsen över till andra sidan.. Vår relation var med andra ord en aning frostig..
Åren gick, och jag och min äldsta bror växte ikapp varandra. Trots att det skiljer väldigt många år mellan oss, har vi idag en otroligt fin och tajt relation.
Min mellanbror och jag. Ja, vad skall man säga. Han har flyttat till ett annat land och skaffat familj där. Vi ses inte särskilt ofta. En gång om året ungefär. Han är inget vidare på att hålla kontakten med mig, och inte jag med honom. Han skypar med våra föräldrar varje vecka, men vi syskon hörs inte särskilt ofta. Det har varit en del händelser som gjort att han isolerat sig lite från familjen. Eller, han har gjort saker som har lett till att han har blivit isolerad. Man beter sig inte hur som helst mot sina syskon, helt enkelt. Jag är den blödiga typen som aldrig kan ge upp på en människa, men efter att ha blivit besviken så många gånger, ja då lägger jag ned till slut. Håller den kontakt jag "måste" hålla, sedan är det upp till honom.
Visst kan jag sakna honom, men samtidigt har vi egentligen aldrig haft någon särskilt nära relation.
Jag tror att våra föräldrar sörjer mer än vad vi gör, ärligt talat. De tycker det är jättetråkigt att vår relation med mellanbrodern är så dålig, och går gång på gång in och medlar, fastän vi lagt ned för länge sedan...
Under min uppväxt var min äldsta bror mer som en extrapappa (eftersom mina föräldrar vid denna tidpunkt var skilda), och jag såg inte så mkt av honom. Han pluggade och pendlade, och när han var hemma satt han mest instängd på sitt rum och lyssnade på Depeche Mode och 80-talssynth.
Min mellanbror och jag delade rum tills vi gick på högstadiet, och vi var som katt och hund. Ett tag hade vi till och med en röd tejplinje som delade av rummet, och den andre fick inte korsa gränsen över till andra sidan.. Vår relation var med andra ord en aning frostig..
Åren gick, och jag och min äldsta bror växte ikapp varandra. Trots att det skiljer väldigt många år mellan oss, har vi idag en otroligt fin och tajt relation.
Min mellanbror och jag. Ja, vad skall man säga. Han har flyttat till ett annat land och skaffat familj där. Vi ses inte särskilt ofta. En gång om året ungefär. Han är inget vidare på att hålla kontakten med mig, och inte jag med honom. Han skypar med våra föräldrar varje vecka, men vi syskon hörs inte särskilt ofta. Det har varit en del händelser som gjort att han isolerat sig lite från familjen. Eller, han har gjort saker som har lett till att han har blivit isolerad. Man beter sig inte hur som helst mot sina syskon, helt enkelt. Jag är den blödiga typen som aldrig kan ge upp på en människa, men efter att ha blivit besviken så många gånger, ja då lägger jag ned till slut. Håller den kontakt jag "måste" hålla, sedan är det upp till honom.
Visst kan jag sakna honom, men samtidigt har vi egentligen aldrig haft någon särskilt nära relation.
Jag tror att våra föräldrar sörjer mer än vad vi gör, ärligt talat. De tycker det är jättetråkigt att vår relation med mellanbrodern är så dålig, och går gång på gång in och medlar, fastän vi lagt ned för länge sedan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar